Det handlar om drömmen, den att sträva efter
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Drar sedan, när allt står i kyl och skåp, på träningskläderna och springer en mil. Andningen stämmer och farten är jämn och hyggligt hög. Lukten av murrig höst, klar luft och solen som silas genom grenverken.
Duschen är het och varar länge och när jag sedan hämtar barnen på fritids kommer de springande mot mig, hämtar sina väskor och så traskar vi hemåt. De berättar om bus de gjort och om roliga lågstadielektioner.
Det handlar om drömmen, den att sträva efter och leva för. Det gyllene snitt där allt, för denna enda lilla stund, är utan motstånd, då allting gungar i takt.
Hon jag bor med kommer från jobbet, kysser mig på kinden och säger att det är skönt att det är fredag, att landa i lugnet. Äntligen.
Jag lagar mat, jag gillar att laga mat. Barnen har dukat, lilltjejen har vikt servetter som står i glasen. Jag fräser filé, har ställt en flaska rödvin på luftning och barnen har enats om en dvd-film. De sitter tätt ihop i soffan.
Dofterna från köket, sniffa och du känner dem, visst? Köksvirren, sen grytorna på bordet, vinet i glasen, "Kom nu barn, det är mat", "Kommer".
Det handlar om drömmen, den att sträva efter och leva för. Hur kroppen fylls av värme när solen slår igenom, när lyckan strävar mot de tankar som aldrig tänkts.
Vi sitter kvar länge vid bordet, klockan går men ingenting stressar. Kvällen är lång och lugnet stort, veckändan som en saccosäck att vila i.
Eller...inte.
För jag handlar när alla andra handlar, kundvagnskrascher i hårnålarna, hinner inte träna, barnen är skitsura; "jag vill inte gå hem NU i så fall ska jag ha godis", hemma ryker de ihop redan i hallen, hon jag bor med är sen och trött och vid middagen väller mjölk över duken och maten är äcklig och "vi får aldrig pannkakor" och innan jag hunnit lägga upp till mig själv slåss barnen om fjärrkontrollen och golvet knastrar av tappade chips och vid läggdags sen snubblar vi över trunkar och väskor och skor i hallen och redan vid nio har vi somnat allihop och när vi vaknar nästa morgon är köker belamrat av disk som ingen tagit hand om, fastbränt ris, fy faan.
Men ändå är det ju det där jag vill, jag vill ju leva i den kyrka som det vanliga vardagliga livet är.
Det är där i mjölksörjan kärleken, den stora, är som allra, allra störst.
Den där drömmen, om den skulle slå in...det är nog outsägliugt tråkigt där.