Det handlar om synen, hörseln och sömnen
Foto: Hasse Holmberg
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Och han får säkert rätt.
Bara för att vi blir äldre förändras inte vår musiksmak.
Jag fyller snart 56, jag lyssnar gärna på ny musik, men framförallt kan jag fortfarande lyssna på Beatles dag ut och dag in utan att tröttna.
Jag har Beatles skivor på vinyl. När cd-skivorna kom köpte jag naturligtvis om alla Beatlesplattor. Och nu har jag köpt på mig alla cd-skivor en gång till. De är ju remastrade som det så vackert heter. Och ljudet har blivit så fantastiskt i den nya tekniken där ljudtekniker har hittat toner som inte fanns tidigare.
För övrigt är " I saw her standing there" från 1963 den bästa låt Beatles har gjort.
Att åldras är som jag skrivit någon gång tidigare bara några siffror på ett papper.
Men det finns ändå saker som förändras med åren.
I mitt fall: synen, hörseln och sömnen.
Synen: För ungefär ett år sedan gick jag över till progressiva glasögon trots att jag fortfarande ser ganska bra på långt håll, men jag kan knappt läsa en rubrik på nära håll utan glasögon.
Glasögonen kom på allvar in i mitt liv när jag närmade mig 50. Det började med de enklaste läsglasögon, det blev terminalglasögon, och nu har jag glasögon i stort sett jämnt. När jag kör bil, när jag tittar på tv.
Ibland undrar jag om jag har skapat det här behovet själv och skämt bort mina ögon.
Men det är skönt att se bra på alla avstånd.
Hörseln: Jag tillhör den generation som har lyssnat på musik alldeles för högt. På konserter och i hörlurar.
För två år sedan var jag på läkarkontroll. Jag fick frågan om jag villa testa hörseln.
"Det kan vi väl", sa jag, ganska säker på att det inte var några problem.
Fel, fel, fel.
Efter tio minuter i ett litet ljudisolerat rum fick jag se ett papper med en kurva som pekade åt fel håll. Varningen var tydlig. Min hörsel var försvagad.
Jag fick omedelbart order om att byta ut mina hörlurar på musikspelaren till lurar som låg utanpå örat, och inte använde dem man pluggar in i hörselgången. Jag fick order om att använda hörselskydd när jag klippte gräsmattan.
Jag märker numera att jag har svårt att ta till mig vad som sägs när det är många som sitter runt ett bord och det är ljud runt omkring.
Min hörsel kommer aldrig att bli bättre, men om jag sköter mig kommer jag kanske att skjuta upp den dag då jag behöver hörapparat med något eller några år.
Men så diskreta och fina som hörapparaterna är, ser jag inga som helst problem när den dagens kommer. Snarare blir det väl så att en helt ny ljudvärld öppnas.
Sömnen: När jag var ung kunde jag sova precis hur länge som helst. Men när barnen kom förändrades sömnen. Det blev allt tidigare morgnar.
Trots att barnen sedan flera år är utflugna finns det inte en chans att jag kan ligga och sova en halv dag. Även om jag varit ute halva natten vaknar jag aldrig efter åtta.
Så det är ju tur att nya rön säger att det räcker med sju timmars sömn.
Enkla frågor kan ibland vara de svåraste som finns att svara på.
I veckan blev jag intervjuad av Göran Nährström, som bloggar på Endres hemsida.
Jag fick frågor om allt möjligt. Det var enkelt att svara på mitt favoritsemestermål, min favoritfärg, min favoritartist, min favoritförfattare och så vidare.
Men så kom vi till frågan om min favoritfilm. Och där stod det stilla. Vad ska jag svara? Ska jag ta något som låter fint och kulturellt? Bergman? Nej, då ljuger jag i så fall. Jag tycker det mesta som Bergman gjort bara är konstigt. Någon tjusig 40-talsfilm kanske? Nej, det skulle inte heller vara sant. Så jag högg till med "Deer Hunter". Varför, vet jag inte. Men något måste man ju svara, och "Deer Hunter" var en ganska bra film. Jag har sett den flera gånger, och den håller fortfarande.
Nästa vecka får vi en försmak av vintern. Då drar ishockeysäsongen i gång på allvar. Som jag har väntat.
Och i dag är det bara 105 dagar kvar till julafton.
Trevlig helg!