Det pirrar i magen av ren ilska
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Varje morgon som jag slipper baka in mina barn i långkalsonger, tumvantar och overaller blir jag glad. Varje eftermiddag när stortjejen hoppar studsmatta och lilltjejen sitter och äter smågrus medan jag fridfullt räfsar lite löv är jag glad. Och trots att stortjejen snart plockat alla småblommor i vår trädgård så är jag glad. Glad över hennes glädje. Glad över att hon ger mig blommor.
Jag är så glad och eftersom jag tillhör den yngre, ordfattiga och obildade genrationen så vill jag skriva att jag är så in i helvite glad. Så att ni verkligen ska fatta. Hur glad jag är.
Men, det pirrar i min mage av ren ilska också. Media har på senaste tiden uppmärksammat de många sexuella övergreppen mot barn, som ägt och äger rum inom den katolska kyrkan. Som om det var något nytt.
På nyheterna här om kvällen intervjuades några män inom katolska kyrkan och ett gäng förklaringar till det uppenbart höga antalet pedofiler bland de katolska prästerna analyserades. En av anledningarna sades vara det faktum att katolska kyrkan erbjuder så många aktiviteter och platser för barn att vistas utan sina föräldrar. Det är katolska skolor, korgossar, körer och så vidare. Vidare diskuterades hierarkierna inom kyrkan, men det som jag gick igång på var när celibatet nämndes.
Någon hävdar att det faktum att katolska kyrkans högre män icke får idka samlag som vanligt folk, leder till att de helt enkelt blir så frustrerade att de ger sig på barnen.
Detta får mig att undra. Är det så att det bor en pedofil i varje man, eller är det just bara de katolska männen som måste begå övergrepp när de inte har fått nått på länge?
Samma dilemma stöter jag på när jag möts av argumentet att legalisering av prostitution skulle minska antalet våldtäkter. Vänd på det. Vänd på det och finn meningen: om inte en man får rätten att ha/köpa sex när han är sugen, så blir han faktiskt tvungen att med våld ta sig den rätten. Rätten att penetrera.
Och om en man förbjuds att ha samlag, av Gud, eller vem som nu skulle komma på tanken att utfärda ett sådant förbud, så måste han förgripa sig på barn.
Ofast är det männen själva som kommer med vrickade argument som dessa. Männen själva som ger oss såna här "sanningar" om sitt köns sexuella natur.
Och så blev alla så fruktansvärt upprörda när en kvinna hävdade att män är djur.
Läser vidare om flickan som våldtogs, våldtäktsmannen dömdes, men ändå var det flickan som blev utfryst och mobbad av både ungdomar och vuxna. Läser om våldtäkten i Visby i måndags. Läser om den 13-åriga flickan i Jemen som blev bortgift med en vuxen man och dog fem dagar efter bröllopet. Hon förblödde efter att hennes underliv hade spräckts. Den 12-åriga flickan som dog i barnsäng några månader tidigare i samma land. Skit samma vilket land det handlar om, män som förgriper sig sexuellt på barn, kvinnor, djur finns i alla länder. Män som beter sig som djur.
Nu är jag inte dum i huvudet. Jag vet att inte alla män våldtar och förgriper sig. Jag vet att majoriteten av alla män inte våldtar och förgriper sig. Men ibland blir jag fan fundersam alltså. För ni säger ju aldrig någonting!
När centerpartiets ungdomsförbund går ut och säger att de vill legalisera prostitution för de tror att det, bland annat, skulle minska antalet våldtäkter, då är det ingen som säger nånting. Alla bönder håller käft. Håller med? Håller med om att män faktiskt inte kan lägga band på sig själva.
Att alla män innerst inne är våldtäktsmän. Katolska präster som är helt medvetna om att deras kollegor regelbundet våldtar små barn, ja, de håller tyst.
Håller med. Om att det är helt okej att förgripa sig på barn.
Den där manliga tystnaden och motviljan att på något sätt kritisera annan person av hankön. Den äcklar mig.