Jag är uppvuxen på en bondgård långt, långt ut på södra Gotland. Uppfostrad av en pappa som helst inte alls någonsin ville gå till doktorn och av en mamma som troligtvis aldrig använt solkräm och som rökt i 45 år.
Jag kan inte minnas att någon av alla de vuxna människor som fanns omkring mig i min barndom, gick på gym, dansade zumba eller gick på Friskis och Svettis. Man jobbade ju med kroppen, karlarna ute i lagårdarna och kvinnorna som stod vid spisen och sprang efter barn hela dagarna och de pinnsmala skönhetsidealen regerade liksom inte där. På helgerna gick man på dans ibland. Ibland använde man bilbälte.
Vid sex års ålder fick jag helt ansvar för min egen tandborstning. Vid sju års ålder brände jag mig rejält i solen första gången. Från ett års ålder var jag överviktig och ingen har berättat för mig att man ska klippa sina tånaglar rakt. Och det är ingenting konstigt med det, för så var det då och där som jag kommer ifrån och ingen kan lastas för det.
Nu är jag 28 år och kämpar fortfarande med att få mig själv till att borsta tänderna regelbundet. Har man eget ansvar för sin egen tandborstning från sex års ålder är det väldigt lätt hänt att man aldrig riktigt får några rutiner kring det. Istället får man karies. Rotfyllning och tandläkarskräck tillslut. Jag vet allt om tandborstning, tandtråd och munskölj. Ändå gör jag det mycket sällan.
Jag bränner huden en gång varje år. I år slog jag alla rekord och en läkare tvingades skriva ut starka allergitabletter mot hur min hud reagerade på solen. Jag kan allt om hudcancer, eftersom jag till på köpet är lite hypokondrisk. Ändå tog det 28 år för mig att lära mig att använda solkräm och parasoll.
Har man varit överviktig sedan ett års ålder vet man tillslut även allt om kost och motion. Man har alla de verktyg som krävs, man vet vad man borde. Men det spelar ingen roll när man är uppvuxen på perar och gräddsås. Man börjar inte hur som helst motionera vid 28 års ålder om man aldrig sett sina föräldrar ta en springtur. Om man aldrig själv haft någon form av regelbundenhet i sitt motionerande under sin livstid.
Och man hatar sig själv. Man ägnar åratal till att undra vad i helvete det är som är fel i ens eget huvud. Varför lär man sig aldrig? Varför blir man aldrig bättre? Man genomlider rotfyllningar, nageltrångsoperationer och insulinsprutor och självföraktet tar nästan över en tillslut. Dödsångesten också. Och vetskapen om att ”allting är mitt eget fel”.
Tills den dagen du möter en 29-årig kirurg som vänligt frågar varför i helvete du inte bara kan klippa dina tånagalar rakt? Då börjar man fundera över det där. Över klasstillhörighet. Över vilken klass som är överrepresenterad när det gäller till exempel diabetes och övriga hjärt- och kärlsjukdomar. Över bönderna som dog som flugor i cancer längs hela din uppväxt.
Och man inser att det sociala arvet är ingenting man skakar av sig på en eftermiddag. Djupt rotade vanor och rutiner är ingenting man helt lätt plötsligt skaffar sig upp mot 30. Jag säger inte att det är omöjligt, men det är fan i mig inte lätt.
Lättare är däremot att istället försöka förbättra det sociala arvet som man ger sina barn. Så vi springer till doktorn vid minsta skråma. Tänker borsta deras tänder tills de flyttar hemifrån.
Lär dem gilla fullkorn och lär dem att tycka om att röra på sina kroppar. Och medan den nyopererade tån värker ihop och Karius sakta äter sig igenom ännu en tand så förlåter man sig själv en smula och tar nya tag med tandtråden imorgon.