I höstas, hemma i vår nyproducerade, kala lägenhet i Göteborg, tänkte jag att sommaren inte skulle komma i år. Eller, rättare sagt, jag trodde inte att jag skulle orka ta mig igenom all frost och alla tidiga morgnar på spårvagnen för att till slut bege mig till Landvetter och åka till Visby i juni. Sommaren skulle nog komma, men jag skulle inte få uppleva den.
Som ni förstår vid det här laget kom jag hit till sist – tillbaka till blåelden längst vägarna och havsutsikten från kontoret på Gotlands Media. Tillbaka till överfulla parkeringar och små konstutställningar. Sommaren var här, och det var jag med.
Jag trodde att lösningen för att ta sig igenom allt tungt var att vända sig inåt. I en tid där man inte längre kan muntra upp sig själv med att boka charterresor då det finns en risk att hotellet brinner ner är det lätt att sätta sig själv först. Det har helt enkelt blivit för jobbigt att kolla upp och titta folk i ögonen i tumultet som är vårt samhälle. Räddningen för mig blev det motsatta: Att äntligen glömma mig själv ett litet tag. I jobbet som reporter är man beroende av andra – man måste dubbelkolla fakta, diskutera idéer med sina kollegor, ringa Region Gotland femton gånger per vecka, åka ut till landet och be folk att berätta om sina upplevelser och ställa upp på bild. Det blir helt enkelt ingen artikel utan människor.
Jag tänker på den brittiska serien ”Fleabag” som skrivits och regisserats av geniet Phoebe Waller-Bridge. I en scen beklagar sig huvudpersonen Fleabag över att människor är så svåra och dåliga. Mitt emot henne naglar den erfarna, framgångsrika affärskvinnan fast Fleabag med blicken och svarar:
”Look at me. Listen. People are all we’ve got.”
Vi är ingenting när vi är ensamma. Att vara ensam är att vara en lögnare: Vi måste, oavsett om vi är journalister eller inte, dubbelkolla saker med vår omvärld. För att ta ett exempel – i många av världens blå zoner, där människor lever längst, är det inte träning eller hälsosam kost som är det viktigaste för att bli frisk utan för att de gamla engagerar sig och blir byns rådgivare. De är hela tiden uppdaterade i ett kollektiv som de har möjlighet att påverka. Ju äldre de blir, ju mer erfarenheter de skaffar sig och ju fler människor de träffar, desto bättre mår de.
Så, tillbaka till sommaren på ön där folk i de lokala Facebookgrupperna ofta är arga – eller, förlåt mig –engagerade – och där kalkstenen gör att solen känns starkare än i övriga landet. Jag vill avsluta den här artikeln, och sommaren, med ett stort tack. Tack till alla er som jobbar ihjäl er för att tre månader om året ska bli så bra som möjligt. Tack till alla som bidrar med era berättelser och upplevelser till oss på Helagotland. Tack till alla fina kollegor på redaktionen som givit mig inspiration, tid och framför allt så mycket glädje. Tack till Gotland för att du gav mig tillbaka sommaren och för att du givit tillbaka meningen med livet för ett litet tag.