Förgängligheten. Doften av varma granitklippor i juli, ett draperi som vajar av brisen, en solstråk över golvet, som värmer barfotafötter. Apelsinsaft. Strömming som steks i köket. Solskratt.
Jag lyssnar på The Carpenters; ”Yesterday Once More”. Luftig musik, toner förgängliga som nattflyn. Melodier som griper djupt i mitt innersta vemod.
Så skirt, en annan tid; minnen.
Jag ser genom fönstret sonen komma hem från sin sjätteklassdag med en trähylla över axeln och värmen fyller hela mig och jag river fram kameran och tar en bild, en enda bild, som man gjorde förr.
Ett foto av honom, men också ett foto av mig. För det är också jag som kommer där längs trottoaren med en hylla av trä, tillverkad i slöjden. Lite lim som läckt, någon träflisa borta men ändå den finaste möbel som skapats.
Vem är jag när jag går där, vem är den snart tonårige Magnus? Vilka tankar mal och malde; ”Whatever happened to the teenage dream?”, som Marc Bolan sjöng.
Då var det jag och mina föräldrar, vad tänkte jag skulle hända? Jag minns inte. Ibland tror jag att jag minns men jag minns inte. Jag minns små flagor, men aldrig hela bilden.
Sorgen lyckan vemodet när barn växer och gör sig redo för att så småningom flyga. En gång var det jag som flög, vilken tomhet lämnade jag efter mig?
Tankar jag aldrig tänkt, inte förrän nu.
Jag hörde The Carpenters från en transistor i sommarstugan i Småland. Det är ett flarn av det jag minns; apelsinsaft, solen som värmde golvet genom den öppna dörren, mamma som stekte strömming: Den doften.
Deras mjuka musik träffade något i mig och ännu slår den an samma ibland tårdrivande sträng.
Luftigt, lätt; förgängligt. Transistorn hade vitt läderhölje och på displayen gick det att resa till Hilversum Luxemburg London Moskva.
Inget är som det i förstone tycks, livet är ljust, men inte bara; allt bär en styngande svärta. 200 dör i jordbävning i Kina, terror i Boston, Syrien sargas och svenska vapen går på export. Och Karen Carpenter, gruppens väna röst, gick bort i sviterna av anorexi 1983, hon blev bara 33, så mycket kvar.
Transistorn är borta. Nu är allt digitalt.
Det var jag som gick där på trottoaren. Jag gick hem från skolan och åt en Skogaholms med herrgård och ett glas o’boy, sedan…ja, sedan minns jag inte.
Men jag gick rakt in i framtiden, men på ett annat sätt än i dag. Då var min framtid oändlig.
Jag bar hem en trähylla från slöjden, det var 40 år sedan, jag vet inte vart den tog vägen, nu har vi en annan hylla här hemma och vi har nya sprudlande drömmar om framtiden i huset.
Samma iver som en gång, samma möjligheter, samma förväntan och jag har lyckan att få dela allt.