Det var med ångest jag lämnade huset
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Noterade ni min frånvaro förra helgen? Trodde ni att jag hade fått sparken? Det hade jag inte. Min man var bortrest på klassresa hela veckan och jag var ensam med barnen och hann helt enkelt inte få ihop någon krönika. Funderar på att skicka en faktura till min mans skola med beloppet på den uteblivna krönikan, samt kanske ett litet tilläggsbelopp för allmän sveda och värk. Den var ganska tuff, min pryovecka som ensamstående.
Jag gick som sagt upp klockan 05 i morse och begav mig iväg ut i snömassorna som fallit under natten. Jag skulle tillbringa den första dagen på väldigt länge ifrån min bebis, och det var med viss ångest jag lämnade huset då hon låg och ropade "mamma mämmä" inifrån sitt lilla rum. Hon har precis lärt sig säga det. Mamma. Men jag lämnade huset, trots våndor. Sex dagar i veckan, dygnet runt finns hela min kropp och hela min själ till för henne och hennes systers behov.
Den sjunde dagen är nu och resten av våren min och bara min dag, då min kropp och min själ bara tillhör mig. Det känns helt fantastiskt faktiskt.
Från klockan sex till klockan halv tio imorse satt jag på Visby flygplats. Det var första gången jag skulle flyga med det gotländska flygbolaget och det var snökaos och datakaos och allmänt kaos. Men väldigt trevlig och proffsig personal. I säkerhetskontrollen beslagtogs min hallonsylt som jag hade med mig i matlådan. Min lagliga säkerhetsspray hade jag varit förutseende nog att kasta i soptunnan före incheckning.
Jag får hoppas att ingen har tänkt överfalla mig nu inom den närmaste tiden. Kanske bör jag utrusta mig med ett pepparkar och en gaffel tills vidare, så som min morbrors fru utrustade sin dotter inför en helkväll på stan för några år sedan.
På planet kom jag till insikt om att jag nog aldrig ska bli flygvärdinna. Dels för att varken mina känsliga öron eller min breda röv skulle göra sig särskilt bra i de små flygplanen och dels för att jag aldrig skulle klara av det där rövslickandet man måste ägna sig åt i detta yrke. Uppassandet på gubbar i kostym som har råd att flyga över till fastlandet var och varannan dag fast det kostar över 1000 kronor om man har bokat, vilket alla utom jag hade gjort idag.
Gubbar i kostym som tror att de äger allt och alla och som dessutom dreglar efter ens röv (om man har en liten nätt flygvärdinneröv alltså. Vi med bredröv kan pusta ut) och pratar med en som att man är dum i huvudet. Nej. Jag är tacksam över min breda röv som aldrig skulle släppas arbetsklädd in i någon flygkabin. Jag är även tacksam att dessa fina tjejer (och killar) som faktiskt klarar av detta yrke med sådan bravur, finns.
I Stockholm var det snökaos. Jag åkte buss och tunnelbana och kom två timmar för sent till det där jätteviktiga jag skulle göra idag. Funderar på vem jag ska fakturera det för? Pigge W kanske? Eller ska jag kanhända skriva räkning till vår herre?
Idag har jag gjort något som Svenskt näringsliv absolut inte rekommenderar. Jag har nämligen följt mina drömmar. Svenskt näringsliv har listat och utvärderat alla gymnasieutbildningar, så att alla ungdomar som står i valet och kvalet vet vart de ska söka om de vill ha säkra jobb i framtiden. De har delat ut pris till byggprogrammet som lett ut i princip alla sina elever i arbetslivet. Musikestetprogrammet får nog IG av Svenskt näringsliv.
Dans, teater, film och bildprogrammet också. Svenskt näringsliv vill minska arbetslösheten och det är en fin tanke. Men Svenskt näringsliv får inte glömma bort att inte alla vill bli byggarbetare. Inte alla vill gå utbildningar endast för att de garanterat leder till jobb och bra med pengar. Det finns de som vill brinna också. De som inte kan bli lyckliga om de inte får dansa. Eller spela trumsolon. Eller skriva krönikor.
Vi måste få drömma. Vi måste få försöka åtminstone.
Det gungar här på båten. Jag mår illa. Ska gå och gratissitta i en vilstol nu. Båtbolaget kan ju fakturera mig om de vill.