Det var snöigt och kallt den kvällen. Jag cyklade från badhusets fredagsbad med orienteringsklubben, uppför den långa backen hem, istappar i håret, fort cyklade jag, klockan var snart 21.
Det var då det hände, den 30 januari 1981, läser jag på nätet. Det var då första avsnittet av "Dallas" sändes i svensk tv.
Mamma, pappa och jag under träpanelen på villans övervåning, säkert godis i en skål, pappa köpte ofta en påse twist-karameller.
Dagen efter pratade "alla" om J.R.Ewing.
Jag ser inte särskilt mycket på tv. Jag försöker se "Sportnytt", nyheter då och då, gärna dokumentärer och längdåkning på skidor men det är länge sedan jag följde någon serie.
Hon jag bor med har haft många relationer men ingen med J.R. så när jag i måndags bänkade mig i soffan med kvällste och kaviarmacka - twist var länge sedan - blev hon förvånad och knappast imponerad.
Det var lite surt att se en helt ny generation i nya "Dallas" men efter en kvart satt intrigerna som en Texas-hatt; girigheten, familjefejderna där på Southfork Ranch.
Vi var 1,4 miljoner som såg första avsnittet i måndags. Därefter en chockdos med ytterligare två avsnitt redan den här veckan.
En ny generation skådisar. Men också några av de gamla hjältarna, de som en gång kom hem till mig varje vecka. J.R. med sitt djävulska leende, detsamma nu som då, Bobby, Sue Ellen, Cliff Barnes, till och med Lucy flämtade förbi, sexiga Lucy, nu med fler rynkor än förr.
Som gamla kompisar kom de, kompisar jag inte sett sen gymnasiet.
Tiden har farit fram med skådisarna i det som ett tag var världens mest populära tv-program. Tiden har farit fram med oss.
Jag har hunnit krascha bilen, missa bussen, ta tåget, få på båten och lära mig hur man älskar sedan det där första avsnittet.
Tv har infört reklam, "Dallas" sänds inte på fredagskvällar, det finns fler än bara två kanaler och på jobbet var det en som inte visste vem Larry Hagman är.
Men för mig som var med då: när signaturen gick igång kände jag doften av jordnötsringar igen. Något som utlöser de känslorna går inte att förringa.
Som mest tittade fyra miljoner människor på "Dallas" i svensk tv. Det är som Melodifestivalen nu.
Sista avsnittet sändes 18 december 1993. Det var en lördagskväll. Wyborowa och skummande grön Pripps på bordet hos Christer i Hultsfred, min vän och tvillingsjäl. Det var ett slags farväl vid tv:n efter nästan 13 år av våra liv.
Sen söp vi till och blev sköna, kastade dart i hallen och plockade fram gitarrerna.
Ett och ett halvt år senare tog jag ännu ett farväl, då av Christer.
Cancern tog honom. Jag läste en dikt under begravningen. Han blev bara 35.