Djupsinnig biskop vid VM i dricke
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Morgon efter trettiosju dunkar dricke, plus ett antal omsmakningar och en finalomgång.
Att sitta i juryn vid VM i dricke kräver sina offer.
Fast värre "offer" än en något trögtänkt hjärna och orolig mage (ännu inte färdigjäst dricke) handlar det inte om. En flaska kylskåpskallt vatten och nära till toaletten och livet går vidare.
Den mycket prestigefyllda tävlingen startade för nitton år sedan på pensionat Björklunda i Burgsvik, men numera är det Holmhällar i Vamlingbo som gäller.
I årets sexmannajury fanns biskop Lennart Koskinen. Lite spänd var han nog i början, för han kunde ju inte riktigt veta vad han gett sig in på, även fast han under sina åtta år som biskop smakat dricke många gånger. Präster dricker inte enbart kyrkkaffe.
Men nervositeten släppte vid ungefär tionde dunken. Därefter fortskred juryarbetet under mycket skratt och många djupsinniga uttalanden. Koskinen och jag började prata bastu och vi var helt överens om att den vedeldade bastun är överlägsen.
- Att jämföra vedeldat med elektriskt är som att jämföra en rund triangel, sa Koskinen. Någonting åt det hållet, jag minns inte så noga. Djupsinnigt var det i alla fall.
En dag var jag ute i skogen för att plocka svamp. Den här skogen ligger väldigt avlägset och det är inte helt lätt att ta sig dit, men för några år sedan plockade jag massor av trattkantareller här, så färden dit är värd möda tycker jag.
Men inte en enda svamp!
Hur jag än letade, hur jag än kröp och grävde med händerna i mossan hittade jag ingenting. Bedrövligt naturligtvis och jag satte mig med ryggen mot en tjock tallstam och drack mitt medhavda kaffe.
Det var då jag hörde den. Tystnaden!
Hit in trängde inga ljud, Landskapet här nere på södra ön är inte så ljudligt i vanliga fall heller, men koncentrerar man sig bara tillräckligt så visst hörs det ljud. En traktor, fåglar, bilar på långt avstånd, vinden... Men nu var det helt tyst, bortsett från en lindrig tinnitus i öronen.
Jag satt där i minst en kvart och väntade på åtminstone något ljud. En knäck gren, en flaxande fågel, ett pip...
Men ingenting, det förblev tyst.
De båda ungtupparna börjar nu gå Pekka på nerverna. De mopsar upp sig och visar nu visst närgånget intresse för de fem hönorna.
- Var det inte du som lovade att adoptera bort dem? frågade Pekka en dag, efter att ha jagat ungtupparna runt, runt i hela trädgården utan att hinna ifatt dem.
Ja, det har jag lovat. Den ene tuppen ska till Hamra, men den andre är det ännu ingen som velat förbarma sig över.
- Här finns bara plats för en tupp och den tuppen är jag! förklarade Pekka.
Ord och inga visor.
Boken, en roman, som jag skrivit på ett helt år är nu äntligen klar.
Fast ändå inte.
Efter att ha gjort en del omskrivningar och korrekturläst manuset en gång, roade jag mig med att välj en sida på måfå och sedan läsa den mycket noggrant för att se om jag kunde hitta ytterligare några fel. Det kunde jag.
Jag har nu gjort sådana här stickprov på ett femtiotal sidor och hittills har ingen sida varit felfri. Några sidor har jag till och med läst igenom två gånger och hittat nya fel båda gångerna.
Sammanlagt tre hundra sidor är det, det kommer nog aldrig att bli en helt färdig bok!
Inte för att jag tänker köpa en ny matgrupp, men jag blir ändå intresserad av en annons från en privatperson i fredagstidningen.
Matgrupp. Bord sex stolar, nytt oanvänt. Säljes på grund av felköp, har kostat 9 900 kronor nu 4 900 kronor.
I annonsen finns också en bild på matgruppen. På nästa sida i tidningen hittar jag en annons från ett företag i Visby. Exakt samma matgrupp, 3 900 kronor har kostat 8 900 kronor. Alltså ett tusen kronor billigare i affären.
Jag ringer privatannonsören och får veta att hans matgrupp finns att bese i just den här affären! Han säger att han lämnat tillbaka den dit. Jag frågar naturligtvis hur hans felköp kan vara tusen kronor dyrare än exakt samma matgrupp i affären. I så fall köper jag naturligtvis hellre affärens billigare exemplar.
- Ja, det har blivit lite fel i det här, så tusen kronor kan jag nog pruta, säger mannen.
Men någon matgrupp tänker jag ju inte köpa.
I den värmande oktobersolen går jag ut på vinfältet för att skörda årets druvor.
Av en del av fjolårets skörd gjorde jag vin, som vid den första provsmakningen för några veckor sedan visade sig vara något... blekt. Kan kanske användas som matlagningsvin.
Av årets skörd blir det därför inget mera vin, vi äter istället upp druvorna. Jag går i sakta mak över fältet, från planta till planta (sex stycken) och skördar fyra klasar. Hönsen går efter mig i hopp om att jag ska tappa någon druva, vilket jag också gör.
Vi vinodlare har just nu en bråd och jobbig tid.