7 juni
Fascinerad står jag och tittar på katten Asterix dödslek med en nyfångad mus. Musen har inte en chans att komma undan. Katten släpper iväg den några meter, men just som musen förmodligen andas ut och tror att den klarat sig, är katten där igen. Knuffar till musen så att den rullar flera varv, gång på gång. Släpper iväg den igen och sen samma procedur om och om och om igen.
Hade jag sett en människa behandla en mus på det viset, då hade jag blivit upprörd och ropat "Djurplågeri!". Men nu står jag bara där passivt och hoppas att musen inte ska slippa undan, för jag vill inte ha möss i huset. De brukar härja i skåpet under diskbänken och jag tycker inte om dem.
Efter en dryg halvtimmes "lek" biter Asterix ihjäl musen och lämnar den sen mitt på gräsmattan.
Djurplågeri? Nej, det tycker jag inte.
Plötsligt en morgon (lördag) var det sjutton grader i vattnet. I stället för snabbt i och lika snabbt upp, så kunde jag nu njuta av en nästan tio meter långt simtur utåt Näsudden. Spegelblankt och rent vatten och en tidig morgonsol som redan värmde gott.
En riktig sommardag.
Det var den här dagen som allting hände här längst nere på ön. Vårskriket, den numera traditionella vårfesten på Storsudret. Dagen då vägbommarna vid Fidenäs öppnas och övriga gotlänningar, även fastlänningar, åter får fritt tillträde till denna för många så exotiska och avlägsna delen av Gotland.
Allt var öppet. Burgsviks marknad tjuvstartade, bastuflotten i hamnen invigdes, skolbarnen tävlingsskrek högre än gubbarna, konstnärerna öppnade sina ateljéer, det mediterades i Strandkyran och det var kaffikalas i Bottarvegården.
Själv skötte jag eldningen på bastuflotten och på kvällen bröt jag tillfälligt min halvåriga alkoholbojkott med några glas vin till maten. Jag blev riktigt fnittrig.
Men säg den idyll som varar för evigt. Pekka, tuppen, kommer plötsligt klivande med långa bestämda steg över gräsmatten. Han ställer sig på mina tår och tittar bistert upp på mig.
- Du har skrivit en bok om mig! säger han.
- Nej.
- Jag är både förlöjligad och förtalad!
- Nej.
- Du skriver att jag sitter i en lampkrona och låter som en brandvarnare. Och att jag är förälskad i en utländsk fasanhöna.
- Nej, det är inte du. Tuppen i boken heter Urho.
- Försök inte, jag kräver att du dementerar allt, annars...
- Annars?
- Jag vet var du bor!
- Du får en dubbel portion makaroner.
- Med köttbullar?
- Med köttbullar.
- Okej, jag vet inte var du bor.
Nu har jag fått förklaringen till den plötsliga och flera hundra meter långa björkallén vid Björkhaga i Sanda. I ett mejl skriver Krister Sjögren och Ylva-Marie Rosenqvist:
Lagom till påsk satte vi Gotlands största påskris. Inte dåligt va? Åk gärna hela vägen ner, det är vackart!