- Mamma. Du är tjock och det är jättefint.
Så sa hon, min lilla unge, till mig en vacker vinterdag. Jag blev så hjärtans glad. Jag tycker inte att det är besvärande att hon kallar mig för tjock, snarare gläds jag åt att ha fostrat min unge till ärlighet. Dessutom är det snyggt att vara rund. Det som dock gladde mig mest av allt var det där och:et. Min unge sa inte "du är tjock, men du är fin ändå", nej. Hon sa att jag var tjock och att det var fint. Som ett konstaterande.
Missförstå mig inte. Jag kan min statistik över barnfetma och vuxenfetma och allmän fetma.
Men herregud, alla kan ju inte vara smala!
Jag jobbar i helgen och har haft nästan hela veckan ledig. Med mina barn. Äntligen är vi friska och vi har haft det så fint. Hela tiden har det slagit mig hur fantastiskt det är att ha barn. Hur lycklig jag är över mina barn. Hur lätt det är att ha barn. Ja. Ni läste rätt.
För att påminna mig lite läste jag några gamla krönikor, skrivna för ungefär ett år sedan, då när jag grinade nästan varje dag. Då när jag skrev krönika på krönika om hur jobbigt allting var. Jag tar inte tillbaka det. När jag väl tänker på det minns jag det så klart. Hur tungt allting var. Hur jag vaknade på morgonen och bara längtade efter att det skulle bli kväll och jag skulle få vara ifred en stund. Sova. Hur jag knölade ner bebis och tvååring i overaller och släpade oss till dagis. Hur tungt det var. Hur andfådd jag blev. Hur jag ibland fick stanna för att hämta andan. Av att gå. Svetten som rann under vinterjackan. Lämna på dagis och så hem med bebisen. Fördriva några timmar. Hämta stortjejen igen. Samma procedur. Andhämtningspauser på skogsvägen. Snön. Ungarna som bara skulle ha och ha och inte lämnade kvar mycket när jag väl givit dem vad de behövde. Somnade i soffan halv tio varje kväll.
Numera är jag lätt uppe till två. När ungarna sover hos mor- eller farföräldrar är jag gärna uppe till fyra. Efter att man pratat och hånglat ikapp allt det man inte hunnit på senare med sin partner, ja då drar man igång stereon. Städar lite. Sätter upp några tavlor. Käkar lite nattmat. Jag är som ung på nytt om man jämför mot hur det var för ett år sedan.
Hemligheten? Barn växer.
De är så stora nu våra barn. Sover hela nätterna. Behöver inte bäras, knappt ens köras i vagn. De kan vara ensamma längre stunder så att man numera kan få skita ifred. De kan fångas i lek inne på lekrummet så pass att man hinner dammsuga hela huset. De kan gå i trappor. Klättra in i bilen. En kan klä på sig själv. Äta själva. Sova själva. Och jag tänker inte skämmas för att jag tycker det är skönt, för är det inte vad varje förälder strävar emot? Att barnen ska bli självständiga, klara sig själva. Och när de nu kan så mycket själva och kraven på mig inte är så enorma längre, då kan vi mötas på ett väldigt mycket gladare sätt. Efter att de lagt pärlplattor i tjugo minuter medan jag gjort mat så är det ju bara roligt att leka med lera tillsammans sen. Har man fått sova till halv tio en söndag åker man gärna på mysig familjeutflykt sen.
Hur som helst. Just nu är det en dans på rosor att vara förälder. Och jag njuter extra mycket av det, eftersom jag vet att bistrare tider kan komma när man minst anar det. Jag tror dock att vi har klarat av den värsta. Och ni ska veta att jag inte har glömt. Jag tänker aldrig förringa en nybliven tvåbarnsmammas trötthet, ilska, bitterhet. Jag kommer aldrig avsluta hurtfriskt med ett "men du ska ju ändå vara glad över att du överhuvudtaget har fått barn!". Jag är för alltid med er.
Kort och koncis lista över vad man skulle kunna göra för att hjälpa trötta, chockade och ledsna tvåbarnsföräldrar och de är många:
Låt storasyskonen gå åtminstone 30 timmar eller liknande på dagis det första halvåret efter att det fått ett småsyskon. Föräldrarna kan då själva välja hur mycket avlastning de behöver. Vill ni ha fler invånare på ön borde ni underlätta lite.