Om man sätter ett frö av den kinesiska bambun växer den några centimeter på fem år. Ovan jord. Den bara förbereder sig, plötsligt kan den sedan bli 25 meter hög.
Ensam på tåget genom Sverige tänker jag att det kanske är precis så med oss människor också. På 45 år har jag nått blygsamma 176 centimeter. Plötsligt känns det som jag växer mer än någonsin som människa. Möten med andra är gödning nog för min del.
Kustpilens tågset passerar gods och gårdar i Gamleby, Överum och Åtvidaberg. Jag försöker läsa, medan en bankman i flottigt hår på sätet framför mig högljutt ondgör sig i sin mobil över en kvinnlig anställd som han tycker är alldeles för ung. Paulo Coelho skriver i boken att livet är själva tåget, inte stationerna. Jag håller med. Det var alldeles för länge sedan jag lämnade tryggheten för att ensam omge mig med främlingar. Människor jag inte känner, men som ändå ger mig massor gör att risken för slentrian raderas ut fullständigt ur livet.
1989 var jag GA:s utsända på en provresa ombord på en rysk katamaran till Riga. Nu är det dags för nästa tjänsteresa. Två hamnar på en dag och två krigande kommunfullmäktigeordföranden som strider om oss gotlänningar. Det kan tyckas vara ett lyxproblem. Men frågan är viktig för Gotland och båda alternativen är bra. Från tåget ringde jag upp ABBA-Björn på telefonen. Ring ring, men så svara då. Det gjorde han till slut. Med 250 inspelade miljoner i ett nytt hotell i Västervik är han part i målet och vill så klart ha trafiken dit. Med en syster i Kalmar har jag å andra sidan mina skäl att välja Oskarshamn sju mil söderut.
Efter mina besök vet jag fortfarande inte vad jag tycker att Trafikverket ska besluta.
Möjligen med undantag för mig är gotlänningar ett resande folk. I Oskarshamn väntade jag på bussen till Västervik och sprang genast på Slitebon Erik Fransson, bosatt i just Västervik. Hur stora är oddsen att få lift i en varm Volvo sju mil just här?
På Centralen i Stockholm hörde jag genom larmet av människor plötsligt en välklingande gotländsk röst bakom min rygg. Vivi på växthuset och hennes väninna på väg till Magnus Uggla på Hamburger Börs, utan solglasögon. Jag hoppas hon kommer hem, för jag råkade bevittna hur en kollega till henne i veckan norpade flera apelsiner och åt upp i växthuset från en planta som var till salu.
Att iaktta människor jag inte känner är min passion. Stockholmsdamerna vid Tekniska högskolan i yvig pälsboa runt halsen luktade viol.
– Min väninna åker allt´iiiid till Oman på semester, sa den ena, medan den andra nickade imponerat.
Verklighetens dokusåpa är alltid bättre än på tv, och viol tycker jag dessutom doftar gott.
Båtbussen till Nynäshamn gick punktligt från Centralen. På 40 minuter var jag i Nynäs. Sedan tvingades jag vänta lika länge, i en terminal med stolar till ungefär hälften av oss. Är det inte rimligt att en båtbuss går just så att den passar den båt som alla ska åka med?
Snälla Trafikverket, passa på att upphandla några extra stolar och låt bussen passa båtens avgångstider.