Jag svär högljutt när jag hittar mellankatten i dotterns säng en kväll. Två fästingar och en liten loppa hoppar runt på madrassen efter att jag surt lyft bort henne och schasat ner henne för trappan. Tidigare på eftermiddan hittade jag henne dessutom rullandes i min rabatt, över små små groddar som hade kunnat bli en vacker äng av sommarslöja.
Vinter och höst får våra tre katter mer än gärna ligga i våra sängar, hoppa i mina rabatter och somna på min mage i soffan om kvällarna, men sommartid händer det att jag fantiserar om att köra bort dem till någon avlägsen skog där de kan försvinna ur min åsyn.
Tre katter drar in mycket fästingar, loppor och låt oss för den delen heller inte glömma bort alla djur de släpar in. Mellankatten är värst. Vissa morgnar kan man mötas av ett hav av fjädrar när man kommer ner i köket.
En annan morgon låg det tarmar och en liten mushjärna prydligt uppradade på badrumsmattan och storråttan som var lika stor som min storlek 40 sko, vänligt placerad rakt utanför dörren på trappan, är också svår att glömma.
När mellankatten en natt väcker mig genom att sitta i vårt sovrumsfönster och kräkas gräs, rakt ner på det splitternya trägolvet precis bredvid min säng måste jag blunda hårt och tänka på den dagen som hon försvann.
Hon var helt ny hos oss då. Hade bara bott hos oss i två veckor. På bondgården där hon vuxit upp hade hon fått vara utomhus sedan väldigt tidig ålder, men hos oss var det tänkt att hon skulle få vara innekatt i några månader, vilket vi läst ska vara bäst för katter.
Det gick mycket dåligt. Efter tio dagar försvann vår kattunge spårlöst. Då vi upptäckte det på kvällen kunde vi inte ringa Katthemmet förrän morgonen efter, vilket vi gjorde, hulkandes. Katthemmet hade då ordnat allt.
Vår katt hade gått vilse i skogen och börjat följa efter första bästa människa.
Denna fantastiska människa hade tillslut plockat upp katten, ringt katthemmet, samt sin gamla mamma. Lämnat katten till sin mamma då hon själv skulle på jobbet. Därefter hade katthemmet plockat upp vår katt och placerat henne i ett jourhem där hon hunnit spendera en natt. Vi kunde hämta henne direkt.
I somras, när ovanstående katt födde inte mindre än fem kattungar, blev det dags för den äldsta katten, med det mindre manliga namnet Russin, att dra iväg. Han orkade helt enkelt inte mer.
Även denna gång hade vi hela tiden Katthemmet som stöd i ryggen. Vi fick annonsera gratis på deras hemsida och så fort de fick nys om en svart katt ringde de upp oss. Men det var aldrig Russin.
Efter tre månader, bara några dagar efter att den sista kattungen (förutom den vi behöll) hade lämnat vårt hus, satt han plötsligt på fönsterbrädan en natt. Hungrig, men tjock och välmående. Fem korvar åt han den kvällen, innan han tryckte sig hårt mot min mans kropp och slocknade mellan oss i sägen.
Vår tacksamhetsskuld till Katthemmet efter dessa händelser är enorm och därför ser vi till att skänka de pengar vi kan dit.
Vi handlar mycket på deras loppis och stödjer deras olika kampanjer. De är värda allt, så många hjärtan som de lagat.
Både människohjärtan och katthjärtan.