7 november
Utanför färjans skybar rullar Ålands hav sakta förbi. Vi har lämnat Mariehamn och klockan nio börjar bingon. En lång kö med i huvudsak norrlänningar är på väg fram till Roffe för att köpa bingobrickor à trettio kronor styck.
Roffe Larsson, färjans nöjespappa, är bingoutropare, leder musikkrysset, trubadur i cocktailbaren och sångare till dansorkestern på nattklubben. Fattar inte hur han orkar, en man i min ålder! Det här är nu mitt tredje dygn ombord och jag har inte någon kväll lyckats hålla mig vaken tills nattklubben öppnar.
"Oskar 72, sjua tvåa, Ivar 22 tvåa tvåa...
Jag åker den allra minsta färjan i finlandstrafiken, Ånedinlinjens Birger Jarl. Jämförd med Siljas och Vikings mastodontskepp är Birger Jarl nästan som en fiskekutter. Fast det är naturligtvis att ta i, för här finns ändå plats för trehundrafyrtio passagerare. Men ändå, stor är den inte.
Byggd 1953, k-märkt, inredning av mahogny och trappräcken av mässing. Den har en gång gått i trafik mellan Slite och Ösel. Incheckning i ett litet skjul på Skeppsbron och på- och avstigning direkt från kajen via en kort ramp med tygtak. Det är nästan som förr, innan allt blev så väldigt stort, elektroniskt och rationellt.
Eller som en bingospelande man från Sala bredvid mig uttrycker det:
- Det var inte bättre förr, men det är sämre nu.
Livet ombord är lugnt och behagligt, lagom händelsefattigt för att man ska få tid att bara sitta och titta på havet, läsa böcker och skriva krönikor. De flesta är pensionärer som forslas hit till Stockholm med gratisbussar från hela Sverige. Många stamkunder, flera jag talar med åker här minst en gång i veckan.
Vid samma bord sitter även 90-åriga Marianne Byström från Gröndal. Hon resan ganska ofta, för att träffa människor, äta gott och bli underhållen. Hon har varit på Gotland flera gånger berättar hon. Första gången, det var länge sen, bodde hon på något slags semesterhem utanför Visby.
- Runt huset fanns en kohage som jag måste passera när jag skulle in till Visby. Korna förföljde mig alltid och jag som var så rädd för kor!
Hon hör illa och är synskadad. Jag bjuder på kaffe och mazarin.
Det är tredje dagen i rad jag åker. Tanken är att livet ombord ska bli en del av min nästa bok. I går träffade jag en värmlänning som berättade att han betalat en femtiolapp för bussresa, hytt och måltider. Jag frågar intendenten ombord, Maria Lindh, hur det kan vara möjligt.
-Det är som för alla rederier, förtjänsten får vi från taxfreeförsäljningen. I bästa fall kan vi på vissa turer få själva persontrafiken att gå jämnt ut, men någon vinst blir det aldrig.
I morgon fredag, efter tre dygn med smörgåsbord, mönstrar jag av och åker vidare till Jokkmokk. Även nu med tanke på nästa bok.
Marianne Byström sätter sitt armbandsur tätt intill sina svaga ögon och konstaterar att det är dags för lunch. Men jag säger att hon sett fel, klockan är bara elva.
Samtidigt börjar Roffe med Musikkrysset.
- Arne Qvick, vilket år slog han igenom med låten "Rosen". 1965, 1967 eller 1969?"
En kvinna i röd kappa från Boden tänker skriva 1969, men jag säger att det måste vara 1967. När jag berättar att jag en gång har intervjuat Qvick ler hon tacksam och ändrar till 1967. När alla lämnat in sin tipslappar ger Roffe de rätta svaren:
- Arne Qvicks "Rosen" blev en landsplåga 1969.