Egen limpa möglar snabbast
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Inte många är vakna så här tidigt en lördagsmorgon.
På väg till färjan mot Oskarshamn är det alldeles svart ända till norr om Hablingbo. Där tänds just lamporn i en ladugård. I Eksta kör jag om en bil. I Västerhejde blir jag omkörd av en bilist som verkar vara försenad till jobbet. Två bilar på nästan åtta mil.
Välsignade glesbygd!
I bilradion hör jag Naturmorgon i P 1. En lyssnare undrar om fåglar kan prata. "Ja", säger jag högt medan jag kör och tänker på Pekka, tuppen, som jag brukar en del djupsinniga samtal med.
Men i Naturmorgon säger de att fåglarna inte har något riktigt språk, bara läten som uttrycker olika saker. Fara, mat och lockande kärleksrop bland annat.
Så, om jag förstår rätt, så är heller inte papegojors prat ett språk utan ett läte. Fast hur kan man egentligen vara så säker på att dessa läten ändå inte är ett riktigt språk, kanske till och med med någon form av enkel grammatik?
Jag är på väg till Norrköping där jag ska hålla föredrag vid Gotlands Gilles 80-årsjubileum. Jag har tagit med en dunk dricke som jubileumspresent.
Senast jag var inbjuden som jubileumspratare var när gillet i Göteborg firade sina 95 år. Då glömde jag mina finkläder hemma och var tvungen att rusa in i en klädaffär i en förort och snabbekipera mig. Den här gången har jag dock skor (nya), byxor (lätt slitna på höger knä), skjorta (ny) och kavaj (som jag köpte när jag gifte mig) med mig.
Nu har jag varit och pratat vid alla gillen, utom Gotlands Gille i Stockholm. Jag tror heller inte jag blir inbjuden dit och blir jag det kommer jag att tacka nej. Gillet i Stockholm är nämligen det enda gillet som inte tillåter kvinnliga medlemmar. För några år sen var kvinnligt medlemskap uppe till diskussion vid årsmötet, men vid omröstningen segrade den konservativa gubbgruppen med en röst!
Ombord på färjan träffar jag en av medlemmarna och han berättar att också många fastlänningar är medlemmar i stockholmsgillet. Det enda som krävs är att de är gifta med en gotländska. Men hon får inte vara med!
Färjan är överraskande välfylld och det beror förmodligen på att det på lördagarna går en morgonfärja. Vardagarnas kvällsfärja till Oskarshamn innebär svarta bilturer genom Småland och sena nattliga ankomster till slutmålet, vanligtvis Skåne. Min varpakompis alternativodlaren och hans hustru apotekaren ska till Kivik och äta kräftor. En annan varpakastare ska besöka sin dotter i Lomma och en sommarkrögare i Fide ska på ålagille i Simrishamn.
- Och jag som inte tycker om ål! säger hon.
Mitt ambitiösa experiment med vårt dagliga bröd är nu avslutat och ni ser resultatet här intill.
Jag köpte tre vanliga limpor för att testa vad som händer med brödet när det får ligga en tid i plastpåse. I dag är det svårt att hitta matvaror som inte är fullproppade med konserveringsmedel och andra kemiska tillsatser.
En skiva av Pågens limpa Längtan, Eskelunds Ramlimpa och Folkeryds Potatislimpa. Efter en vecka i plast märktes ingenting. Den tionde dagen hade Ramlimpan hårdnat en aning, men i övriga var skivorna intakta. Den dagen bakade jag ett eget bröd helt utan konstgjorda tillsatser.
Fyra dagar senare. De tre inköpta bröden har mindre angrepp av mögel och Ramlimpan är nu stenhård. Och så då min egen limpa utan konserveringsmedel...
Ja, ni ser själva.
När jag längst ner i färjans innandöme sitter och väntar på att få köra av ringer jag hem. Över havet och ända ner till Burgsvik. Lapphustrun svarar så gott som genast och vi samtalar lite om väder och annat.
Då drabbas jag åter av djupsinniga tankar.
I samma ögonblick som hustrun säger ett ord i telefonen hör jag det i mitt öra här bakom kraftiga järnväggar på en färja på andra sidan Östersjön.
Kan alla dessa ord hitta hit på noll sekunder, då är det väl heller inte omöjligt att fåglar kan prata?
Anländer till Norrköping.
I "skuffen" har dunken med dricke jäst över och mina eleganta jubileumskläder är indränkta med dricke. Men på en fest med gotlänningar gör det väl ingenting? I alla fall är det ingen som säger något under hela kvällen.
Ordförande i Gutnalia, det andra gotlandsgillet i Stockholm, är närvarande. Hon heter Gunilla Landin. Hos Gutnalia och alla andra gotländska gillen i landet är kvinnor välkomna, det är bara Gotlands Gille i Stockholm som håller hårt på "manligheten".
Det jubileras till en bit efter midnatt, och bland det sista jag hör innan jag lämnar festen är en mening från några samtalande gotlänningar:
"Musseputten", vad är det för något?