Egentligen är jag vd, säger Pigge och ler
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det ska in en text om en man, en söderhamnare, och man hittar ingen bild i arkivet. Det här är alltså före digitalkamerornas intåg. Har vi en bild liggande - eller kan möjligen familjen i fråga ha en bild vi får använda?
Jag söker igenom vårt arkiv utan att få napp, så jag ringer familjens hemnummer. Mannens fru svarar. Jag presenterar mig och framför mitt ärende.
Kvinnans svar dröjer lite.
- Nej... nej, någon sådan bild har jag inte liggande.
Jag är alltså vikarie, minns det. Mycket ambitiös. Angelägen om att lösa problemet. Att leverera.
Aha. Då kanske jag kan komma och ta en bild? Det går snabbt. Ja, om han nu är hemma, din man?
Kvinnans svar dröjer ännu lite längre.
- Alltså... jag antar att du är ute efter en bild till den dödsruna jag skickade till er i går? Du förstår, min man har nyss dött.
Året är 2003. Jag har precis flyttat till Gotland och gör ett av mina allra första jobb för GA, en Lundellkonsert på Kneippbyn. Jag frågar en anställd om publiksiffran och hon hänvisar till en "Pigge".
- Han står där, säger hon och pekar mot en blond man som blickar ut över publikhavet - och havet.
Jag går dit, presenterar mig och vi pratar ett tag. När jag ska runda av frågar jag vad han heter, egentligen.
- Pigge. Pigge Werkelin.
Jaha, säger jag. Heter du Pigge på riktigt?
- Jag heter Stig, men alla känner mig som Pigge. Skriv du det.
Nja. Vi brukar inte namnge folk med smeknamn. Då får det bli Stig "Pigge" Werkelin. Och vad har du för funktion här?
Pigge ler och kisar mot kvällssolen.
- Du kan skriva att jag är alltiallo. Men egentligen är jag vd.
Året är 2007. Jag jobbar på en GA-artikel och ringer Sveriges dövas riksförbund för en kommentar.
- Ja hallå, välkommen till Sveriges dövas riksförbund, svarar en kvinnoröst.
Hallå. Jag heter Åsa Wallin och ringer från Gotlands Allehanda.
Tystnad.
Hallå? Jo, jag heter Åsa Wallin och ringer från Gotlands Allehanda.
- Hallå? Jag kan inte höra dig...
Jag kväver en fnissning och höjer rösten lite.
Hallååå! Jag heter Åsa Wallin. Jag ringer från Gotlands Allehanda.
- Hallå? Hallå? Du har kommit till Sveriges dövas riksförbund. Jag kan inte höra dig.
Nu fnissar jag. Fullt hörbart. Driver kvinnan med mig? Driver förbundet med mig?
HALLÅ!!! JAG. HETER. ÅSA. WALLIN. OCH. RINGER. FRÅN. GOTLANDS. ALLEHANDA!
Tystnad. Och så kvinnan igen:
- Nej. Jag hör dig fortfarande inte.
Fnisset övergår i ett ohejdbart frustande och jag kopplar bort samtalet. Då ser jag.
Mikrofonvolymen på mitt headset står på noll.
Bäst just nu:
Ödmjukhet. Alla gör vi våra misstag. Och överlever.
Mod. Att våga vara svindlande, naket nära. Påklätt.
Drambuie. 90-talsfavorit i het, höstkryddig repris.