14 april
Genom fönstret ner mot hamnen ser jag denna tidiga morgon hur Konstnären helnäck tar sig ner i vattnet och doppar sig.
Första mars är annars den normala badstarten för oss kallbadare, men på grund av extremt lågvatten hela vintern har det inte gått att doppa sig ordentligt. Bara halva kroppen blir våt. När jag senare träffar Konstnären i samband med fagning av prästänget i Öja, berättar han att det råder fortsatt lågvatten och hans premiärbad blev ingen njutning alls.
Så jag väntar nog ett tag till.
Jag har ingenting emot att vissa människor är rika, men varför är de rika ofta så fruktansvärt giriga? Just girighet är ett genomgående tema i ekonomijournalisten Bengt Ericsons bok Den nya överklassen. Det är en skakande läsning om hur den ekonomiska eliten i Sverige beter sig och hur korrumperat hela det ekonomiska belöningssystemet är.
Två citat ur boken:
I Schweiz har Jacob Wallenberg just avslutat ett styrelsemöte i ABB. Det pågick i sju timmar och han kan kvittera ut ett arvode på 440 000 kronor.
I Västindien glider Arne Mårtensson in mot hamn i sin nitton meter långa segelkryssare. Femtiofem år gammal pensionerade han sig från Handelsbanken. På pensionskontot tickar betryggande 225 miljoner kronor.
Min ”favoritriking”, den tidigare Electroluxchefen Hans Werthén, höll en gång ett föredrag för en grupp kända superrika företagsledare. Werthén talade bland annat om girighet och avslutade sitt föredrag så här:
– Och kom ihåg gubbar, i svepningen finns det inga fickor!
Som jag tidigare stolt berättat, så blev jag Burgsviks bäste fotbollstippare vid årets SM i stryktips. Efter en vecka gick jag till Macken för att hämta mitt pris, en pokal och en tröja från Svenska Spel. I synnerhet pokalen såg jag fram emot.
Men. Ingen pokal. De hade tagit slut förklarade man på Svenska Spel. Och tröjan fanns bara i en storlek, alldeles för liten för mig. Men det gör mindre, för jag skulle ändå inte gå omkring med en tröja med texten ”Vi ses på lördag” på ryggen. Aldrig!
Men pokalen!
Läser om ett forskningsprojekt om hummandet i vårt talspråk. Det hummas väldigt mycket och det är positivt har en svensk professor i fonetik (vetenskapen om talet) kommit fram till. Hummande och andra småljud är viktiga för att ett samtal ska fungera och för att man ska förstå att den man pratar med har förstått.
Forskas görs det på allt möjligt, mycket onödigt. Varför kan man inte bara låta oss fortsätta humma, utan att det vetenskapligt måste
legitimeras som helt okej?
Veckans bastubad: Vall.
Damer: Klockan 16-18.
Herrar: 18-20.
Bastun sätts på vid halvtretiden, så att det hinner bli varmt innan första dam anländer.
– Hur många damer badade i dag? frågar jag när vi, elva herrar, sitter och svettas och diskuterar väsentliga oväsentligheter.
– Ingen, svarar en av gubbarna.
– Hur många brukar det vara?
– Noll.
– När badade någon dam senast? envisas jag.
– Det är nog minst fem år sen!
Men bastun värms ändå upp i god tid, för en magisk fredag kanske det plötsligt kommer en dam.