Det var bättre förr. Inte för jättelänge sen, förstås. Inte när Sverige bestod av vägglöss och potatisskal. Den som läser Per-Anders Fogelströms romansvit ”Mina drömmars stad” om industrialiseringen i landet förstår ju att den tidens medborgare inte hade det så fett.
Dragiga träkåkar, ishinna på hinken, ingen strejkrätt och förmän som domderade på fabrikerna.
Det är något man säger så lätt: Det var bättre förr. Det var det nästan aldrig, däremot var det annorlunda. Nuet är oftast det bästa för det är det enda som går att göra någonting åt.
Det förflutna omges inte sällan av en hinna av försköning och varmt vemod. Att vara tonåring är förmodligen enklare i min ålder än när jag faktsikt var fjorton, femton.
Som vuxen har jag glömt känslan av finnarna i ansiktet, smärtan av att vara dödligt förälskad men inte våga visa det och det skämmiga i att gå till skolan i Algots byxor.
Pappa låg inkallad i Kattvik under kriget och har berättat om vintrar när luften var trög av minus och han anmälde sig till tremilsloppet på försvarets tjärade lagg bara för att få ett extra ägg till frukost. Europa stod i brand i fonden och lågorna kunde lätt slicka upp över Sverige. I det avseendet var det näppeligen bättre på den tiden.
Men det var lite småputtrigt att ligga med händerna under 70-talstäcket bakom en stängd pojkrumsdörr, att lyssna på ”Poporama” i radio och spela in favoritlåtarna på trasslande Maxell-kassetter, ”Turn it down” med Sweet och den senaste med José Feliciano.
Men inte var det väl bättre. Inte bättre än att ha familjen omkring sig, skjutsa och hämta barnen, stjäla en puss från min älskade. Det är ett nu som är enastående.
Tiden går och allt är i rörelse. Var period har sin Gud men i uppväxten finns de normer jag förhållit mig till sedan dess.
Jag skulle klara mig utan att allting blir större och fortare och längre och bredare och mer; större chipspåsar, större butiker, tv-apparater som täcker villaväggar.
Jag byter lakan i sovrummet och tänker att alldeles nyligen fanns det hål i påslakanens hörn i änden närmast huvudet där det gick att sticka in händerna för att dra in täcket i påsen.
Det finns det inte på de nya modeller vi köpt i vår familj.
Så där finner jag mig trixande och muttrande och närmast i brottning med ett jävla påslakan som jag till slut tvingas krypa in i för att lyckas med bäddningen och här finns det ingen förskönande nostalgi för ta mig fan att påslakanen var bättre förr i en annan tid.