En frisk katt är en lisa för själen
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Måndagsmorgonen inleddes med ett oroligt samtal till veterinärstationen i Roma. Lotta Persson förstod allvaret och beordrade ilfärd mot kliniken. Tillsammans med sina assistenter, Sanna och Lisa, stod hon beredd att ta emot. Efter blodprov och röntgen fick vi följande besked: "Den här lilla kissen är mycket mycket sjuk. Vi sätter in penicillin och kortison. Har ingen bättring skett till på onsdag, så finns det bara en utväg..." Hon visade på en frisk katts blod och Farbror Fynds. Den sistnämndes såg ut som om det vore blandat med sand. Herre min skapare, vad hade hänt?! Det gick inte att svara på, men faktum var att immunförsvaret var helt utslaget. Fästingar eller fågelloppor kunde vara bovar i dramat. Askmolnet från Island likaså, fast mindre troligt. Kunde det lamslå flygtrafiken, så vem vet.
Tiden fram till onsdagen ska vi inte tala om. Man kände sig lätt som ett lokomotiv och munter som en likplundrare. Inte ens när sportchef Matteman Karlsson undrade hur lillgrabben mådde, så väckte det muntration. Annars kan detta interna skämt få en att skratta så att man nästan drabbas av ett astmaanfall.
Mot kvällen på tisdagen började katten kvickna till och dagen efter visade blodprovet på normala värden. Och efter ytterliga några dagar och ännu ett blodprov så friskförklarades han. Fast kortison, i nedtrappade doser, måste han äta en månad till. Livet lekte och man kände sig lätt som Neil Armstrong på månen.
Annat var det när man stod i mörkret i röntgenskrubben en vecka tidigare och tryckte ner katten. Det dåliga blodvärdet kunde bero på en omfattande inre blödning, vilket måste undersökas. Där stod man och försökte hålla fingrarna borta från bildfältet. Tyngd av stundens allvar och hundra kilo skyddande bly fick knäna att darra som på Hinkosken. En tumme på röntgenbilden betyder nämligen att ansvarige "fotograf", i detta fall Lisa, tvingas bjuda hela baletten på champagne. Hon var därför väldigt mån om att jag skulle hålla fingrarna i styr.
Hinkosken ja. Det var mannen, som i sin ungdom, klarade av att balansera fem vattenfyllda hinkar på sin enorma, tja ni förstår vad jag åsyftar. På sin 95-årsdag blev han intervjuad av lokaltidningen och fick naturligtvis frågan om sitt bravurnummer och om han skulle klara något liknande i dag. "Naj, naj, naj. Knäna håller inte", suckade han. Efter denna lilla personbeskrivning vill jag påstå att en frisk katt är en lisa för själen. Sanna mina ord.