En gotländsk soppa spetsad med Beatles
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ett hedersuppdrag som jag har gått in för med liv och lust de senaste veckorna.
Men jösses vad svårt det var att välja ut vilka låtar jag vill spela.
När jag hade suttit den första kvällen och botaniserat bland de cirka 5000 låtar jag har i min gamla dator hade jag kommit ner till 59 som jag absolut måste få spela.
Men eftersom tiden är begränsad till två timmar, med avbrott för kaffe i 30 minuter, så skulle det inte fungera. Tanken är att jag ska hinna prata mellan musiken också. 59 låtar motsvarar nästan fem timmar musik. Ingen vill lyssna på min musik så länge.
Jag insåg snabbt att minst 40 måste bort. Men vilka då?
I varje fall inte "Life on mars" med David Bowie. Det är världens bästa låt alla kategorier, jag kan lyssna på den tio gånger om dagen år ut och år in utan att tröttna. Den kommer med.
Men sen då?
Jag funderade några kvällar och är nu nere i 19, det är fortfarande lite för lång tid, två, tre till måste bort. Jag har fortfarande helgen på mig att fixa detta.
Vad blir det då för musik? Jo, Taube, mycket gotländskt, då menar jag Di Sma, Smaklösa, Ainbusk, Susanne Alfvengren, kanske Bacchi Bröder. Och så Beatles förstås. Jag vill ha med Pugh Rogefeldt och Lasse Tennander. Kanske Nationalteatern och Lars Winnerbäck. Och Stones förstås, Bob Dylan, Kinks? Nja, någon eller några får stryka på foten. Vi får se, men ni ser själva att det blir en gotländsk soppa spetsad med en del annat. Känner jag mig själv rätt har jag inte bestämt låtvalet förrän samma dag jag ska gå upp och presentera min favoritmusik.
Mina kamrater i spinninggruppen hotar att bojkotta den här spalten om jag inte skriver om spinning varje gång. Nu är det gjort för den här veckan.
Jag som trodde att jag tillhörde de 20 procent svenskar som var immun mot vinterkräksjukan. Men där hade jag fel, eftersom den kom helt plötsligt en natt för en vecka sedan. En del säger att sjukan känns som en nära-döden-upplevelse. Jag vet i och för sig inte hur en nära-döden-upplevelse känns. Men obehagligt var det under alla omständigheter. Har aldrig varit så dålig under fem timmar som när sjukan var som värst. Det bästa med maginfluensa är att den försvinner nästan lika snabbt som den kom. Efter 24 timmar var jag - nästan - som vanligt igen. Men usch vilket dygn, hoppas jag nu är immun mot eländet i framtiden.
Det verkar inte bli några biljetter till fotbolls-EM. Bison ringde och meddelade att om jag inte hade hört något senast i måndags skulle jag bli utan.
Ärligt talat, det gör ingenting. Nu får min fru och jag lite mer tid på oss att flytta in i vår nya lägenhet i Visby.
Bison har inte heller fått några biljetter. Men han åker ner ändå för att känna stämningen.
Själv får jag väl gå på någon sportbar för att få uppleva EM-stämning.
Ännu ingen vit vinter. Skönt, nu kan det få fortsätta att vara grönt. Vårtecknen blir allt fler. Det största av allt: vissa golfklubbar har redan öppnat med sommargreen. Låter otroligt i mina öron. När jag bodde på fastlandet var jag glad om det fanns sommargreen i slutet av april. Men februari, det finns bara inte. Nu är det bara en tidsfråga innan några gamla hockeyhjältar från en klubb som står mig väldigt nära kommer att höra av sig om en golfweekend här på ön.
Vilken klubb svamlar han om tänker ni kanske just nu. Ni som har hängt med i spalterna vet förstås att det är SSK (Södertälje Sportklubb).
Det här är min 26:e krönika sedan jag började på GT i augusti. Jag har långt upp till en gammal kompis som skrev i min gamla tidning. När jag slutade var han uppe i 568. Om jag ska nå dit krävs det att jag skriver varje vecka i minst elva år till.
Förra veckan nämnde både Bofride och jag textlängder i våra krönikor. Bison var lite orolig när han slog sig ner i min besöksstol i måndags och frågade om hans 5000 tecken långa krönikor skulle kortas ner. Jag lugnade dock honom och sa att han kunde skriva vidare som han alltid har gjort.
Själv hamnade jag på 4195 tecken den här veckan.
Trevlig helg!