En helt vanlig dag i mitt liv
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag: Ska du ha en morotsbit? Det är jättenyttigt och gott...
Hon: NAAAAIIIJJJJJ.....Uva...uuuuvaaaaaa...
Hon får några vindruvor.
Hon: Ips!...Iiiiiiiipssssss!!!
Jag: Nej du kan inte äta chips klockan halv sju en onsdagsmorgon. Här, ta lite palsternacka..
Hon: NAAAAIIIIIJJJ...
Sen vattnar vi alla blommorna som jag fick på min födelsedag. Tack så hemskt mycket till Inger som skickade/lämnade en bukett tulpaner på min trappa på den stora dagen! Och tack för alla mail och kort och brev som ni skickar mig och skickade mig i samband med födelsedagen. Jag blir rörd och vill grina.
Vi bakar GI-havreflarn. Med extremt lite socker i och med lättfett i smeten. Med lite grädde och några bär på toppen blir de faktiskt rätt goda. Klockan närmar sig halv åtta. Dottern börjar bli trött, hänger i mina byxor och gnäller med uppgiven röst.
Jag sätter på Radio Gotland och vi dansar lite till låtarna som spelas. Underbara Kicki Scheller, särskilt sakkunnig i jämställdhetsfrågor på Länsstyrelsen, intervjuas angående pengar som tydligen ska bidra till kvinnors företagande. De diskuterar om det verkligen behövs.
Jocke Åstrand ber henne även att rangordna de tre viktigaste jämställdhetsfrågorna. Kicki nämner mäns våld mot kvinnor som en av dem. Jocke Åstrand frågar förvånat om det verkligen räknas som en jämställdhetsfråga. Lite senare frågar han även om det där med att män tjänar mer än kvinnor verkligen ännu stämmer. Kicki informerar honom om att kvinnor, år 2008, tjänade 87 procent av männens löner, för samma arbete. Jag suckar och stänger av radion.
Vi lägger oss ner och läser en stund. Om Pippi Piggelin och om kaninen Ludde. Sen läser vi om igelkotten PicPic som inte har några vänner bara för att han har så vassa taggar. Boken slutar med att PicPic träffar en människopojke som hjälper honom att hitta en liten igelkottsflicka att bli "kompis" med. Hon älskar den boken.
Trots att hennes mor och far har gjort om den brutalt och förvandlat Picpic till en tjej, människopojken till en flicka, mamman som sitter och syr till en pappa och behållit könet på vännen som PicPic slutligen får, vilket alltså betyder att Picpic är en lesbisk liten kotte.
Åttanyheterna behandlar Obamas tillträde som USA:s nya president. Vi ser två miljoner människor som samlats utanför Vita Huset för att höra honom svära presidenteden. Vi hör jublet och applåderna och dottern rycks med och jublar och klappar händerna hon också. Själv blir jag rörd och vill grina.
Obama tas verkligen emot som en gud, som en idol, som en frälsare. Det amerikanska folket är, överhuvudtaget, alltid väldigt entusiastiska över sina presidentkandidater och senatorer och så vidare. Så väldigt optimistiska på något sätt. Fyllda av tilltro till sina folkvalda.
Fast det är klart. Kanske att Gotlands befolkning skulle stå och jubla på Östercentrum över Roffe K, Nypelius, P.O och gänget, om de också använde ord som "förändring", "frihet" och "fred". Istället pratar de om "nedskärningar" och "svåra tider" och får inget jubel alls. Nej, det kan inte vara så kul att vara politiker i Sverige alltid.
Jag funderar på om inte Obama själv tycker att det blir lite långtråkigt i längden att det hela tiden pratas om att han är svart. En del beter sig som om orsaken till att han överhuvudtaget blev president, var för att han är svart.
Men är det inte lika rasistiskt och trångsynt att tro att Obama kommer att göra ett bättre jobb som president för att han är svart, som att tro att han skulle göra ett sämre jobb för att han är svart? Eller?
Är det faktum att han faktiskt är svart och tillhör en, i USA, väldigt diskriminerad och förtryckt grupp en orsak till att han faktiskt KOMMER att göra ett bättre jobb? För att han helt enkelt har större förståelse och mer engagemang för de som har det mindre väl ställt. Jag blir förvirrad. Trött är jag också.
Klockan är halv nio och jag bläddrar igenom veckans tidningar medan dottern leker med sin lagård på golvet. Den lilla gubben som ska föreställa bonden kallar hon för "bibbis". Bebis.
Medan jag gnager på ett havreflarn hittar jag årets kanske sorgligaste citat med så lite självinsikt i så att man blir sugen på att skratta. Det är den dömde hustrumisshandlaren som säger "jag vill att man ställer upp för varandra. Så gör man i alla fall i min värld".
Så ger dottern mig en oväntad puss på mitt högra knä, ser på mig med de stora blå ögonen och säger: "åka magn". Vi klär på oss overall och stövlar och ger oss ut på promenad i den disiga januarimorgonen.