Jag ligger i blöt bikini på en blåsig sandstrand och läser Den längsta dagen av Cornelius Ryan. Brittiska och amerikanska fallskärmshoppare landar i franska päronträd och sugs ned i lömska träskmarker. Tyska befäl vaknar av dånande flygplan och springer ut i bara kalsongerna och med stövlarna på fel fot. Tidpunkten är den sjätte juni 1944 och platsen är Normandie.
Om ett par veckor åker vi dit, jag och min familj och våra vänner. En roadtrip rakt in i vår europeiska historia. Vi ska besöka invasionsstränderna och titta på bunkrar och gå på museer.
Jag läser om Eisenhower och Hitler och påminns än en gång om hur lite jag kan om historia. Inga årtal, presidenter och kungar. Inga slag och inga fredsuppgörelser. Inte heller några stora drag, processer, orsakssammanhang. Jag minns inte varför Rom gick under eller hur Tyskland bildades. Det är ett stående skämt hemma, ”men Anna, du som är gymnasielärare i historia, du kanske kan förklara det här…?”.
Det är alldeles sant. Jag är faktiskt utbildad gymnasielärare i historia. Inte bara utbildad, jag har undervisat i historia. Fyra terminer på gymnasiet och en på komvux. Och inte heller då kunde jag någonting.
Man kan ju ifrågasätta varför jag valde att utbilda mig till lärare i just historia. Det är något av ett mysterium. Kanske tänkte jag på att jag hade gillat historia när jag själv gick i skolan. Men att undervisa är ju något helt annat.
Första gången jag skulle undervisa i historia var på en gymnasieskola utanför Stockholm. Eleverna var ambitiösa 18-åringar med höga betyg. De hade sett alla svartvita dokumentärer på Discovery. Jag var 25 och jag kunde, som sagt, ingenting.
Jag förberedde varje lektion genom att plugga. Sen föreläste jag. Ivriga händer sträcktes upp i luften. ”Hur var det i Kina under den här tiden?”. ”Hur långt kunde musköterna skjuta?”. Ibland svarade jag att jag inte visste. Ibland skarvade jag. Jag klarade överhuvudtaget inte av några följdfrågor eller sidospår.
Jag kommer aldrig att undervisa i historia igen. Jag är en bra lärare i svenska och svenska som andraspråk. Skomakare, bliv vid din läst.
Men nu var det det här med Normandie och Dagen D. Jag läser om alla olika typer av fartyg och flygplan, bomber och raketer och kulsprutor, gör mentala listor över viktiga befälhavare.
Sen blåser sanden in över min slitna pocket och barnen vill bada igen. Hoppa i vågorna. Och jag tänker att det får räcka med det. De har en mamma som följer med dem ut i vattnet, som packar matsäck och letar upp toaletter och tröstar när det är kallt. När de ställer frågor där nere, på den blåsiga franska stranden, ska jag säga: ”Här var det krig. Tyskarna mot de allierade. Många dog. Resten kan ni läsa på skyltarna. Är ni sugna på ett dopp?”