En historisk resa
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Joråsåatt. Boendet i Granada var ordnat och hästupplevelser i Sierra Nevada, Córdoba, Sevilla och Jerez planerade. Flygbiljetten var bara ett musklick bort. Då ändrade jag mig. Kände att jag faktiskt inte vill eller orkar resa just nu. Inte ens på en drömresa, för det är det.
Jag vill bara vara ledig. Vila. Sova. Softa. Guppa runt i ett ljummet hav med vovven, rida fantastiska hästen, stimuleras av själfullt umgänge och sippa kallt vin i solen. Bara vara, typ. Som jag har så svårt för...
Jag vill i regel någonstans. Någonting. Utforska, uppleva, utvecklas. Så - det blev en kompromiss. En resa på hemmaplan.
Herman Lindqvists massiva svit "Historien om Sverige" har pockat länge, pompöst utbredd hemma i bokhyllan. Nu var tiden mogen. Härom dagen sprättade jag det första av tio band, "Från islossning till kungarike" - och swooosch, så bar det i väg! Jisses. En liknande litterär skjuts har jag knappt upplevt sedan jag som tioåring plöjde C. S. Lewis sju böcker om Narnia.
Min semestertripp sparkar igång för 11 000 år sedan. Övriga Europa är befolkat sedan mer än 500 000 år, men Norden har knappt hunnit bli byggklart, så att säga. Över det som ska bli Gotland ligger inlandsisen två kilometer tjock och under den är marknivån en kilometer lägre än i dag.
Ön har helt klart gjort och fått sina historiska avtryck. Lindqvists Gotlandsreferenser är åtskilliga och frekvent återkommande. Exempelvis bjuds en för mig ny förklaring till hur ön fick sitt namn.
År 552 utkämpas ett fruktansvärt slag i södra Italien. Enligt legenden stupar alla utom tusen av de tappra sydeuropeiska östgoterna. Tack vare sitt mod ges de fri lejd norrut - och en del av dem bosätter sig på, och namnger, Gotland. Just därför heter Roma - öns under långliga tider kulturella och rituella centrum - Roma. Så säger vissa. Skriver Lindqvist.
Det är i ungefär den vevan de i dag kända 300 gotländska bildstenarna, vars like inte finns i världen, mödosamt börjar skapas av mästerliga konstnärer. Våra första serietidningar, kallar Lindqvist stenarna.
Slutet av bronsåldern är orolig. Fornborgar börjar byggas. Sveriges största finns på Gotland. Torsburgen, byggd på 300-talet. Forskarna tror det tog 3 000 människor 3 år att bygga den.
Och så, plötsligt och trots allt, hamnar jag i Spanien! Just i Andalusien! Svenska vikingar hotar storstaden Córdoba, spanjorerna låter bygga en mur som står kvar än i dag - och kvardröjande vikingar lär dem göra ost.
Ibland skrattar jag högt. Som när en tidig historieskrivare gör alla svenska kungar till arkbyggaren Noaks avkommor. Jo, så måste det rimligen vara. Syndafloden tog ju alla andra. Något senare fnyser en annan dåtida lärd man föraktfullt åt den fantasifulla teorin. Så skriver han om historien och slår fast att våra kungar är gudars ättlingar. Varken mer eller mindre.
Nå. Det är en underhållande, upplysande och väldigt vilsam semesterresa han bjuder på, den gode populärhistorikern. Och sämre ciceron kan man sannerligen ha - även om han kritiserats för sakfel och subjektiva speglingar. Det tuggar jag i mig. Och sköljer ner med några italienska flaskor vitt, soft soul, en och annan glass och massor av grillad kyckling.
Här hemma, på historiska Gotland.
Bäst just nu:
Att ha tre veckors semester och 500 exceptionellt händelserika år kvar att utforska.
En veckas höstsemester i Andalusien. Snälla chefen?