18 februari
En pinsam historia.
Ombord på morgonfärjan har jag just avverkat frukostbrickan och det är hög tid för dagens första sittning. Uppsöker herravdelningen och hittar genast ett ledigt bås. Tar god tid på mig och hinner med flera privatfilosofiska tankar innan det är dags att avsluta och gå vidare.
Det finns inget toapapper!
Jag letar i fickorna efter en servett, en pappersnäsduk eller något annat lämpligt. Men hittar bara en hundralapp och den tänker jag inte offra. Utanför dörren blir det aldrig folktomt, så att jag kan smita ut och byta bås.
Jag tvingas ändå till slut hitta på en ”nöden-har-ingen-lag-lösning”. Drar bara upp kallingar och byxor en liten bit, så att de inte kommer i närheten av... av... ja, just det. Dubbelvikt och med säckigt hängande byxor, jag ser nog ut som en överårig hiphoppare, tar jag mig ut och kastar mig snabbt in i grannbåset. Där finns papper. När jag kommer ut igen ser jag en man försvinna in i mitt första bås.
Jag borde ha varnat honom!
Typiskt för ett överklassparti med sympatisörer som har råd att köpa avdragsgill läxhjälp åt sina barn. Det handlar naturligtvis om Moderaterna och deras planer på att införa betyg från tredje klass i grundskolan.
Jag minns hur det var på min tid i skolan. Betyg redan i andra klass . Examensdagen var en blandning av lycka (sommarlov) och förtvivlan (betygsutdelning). Jag skulle så gärna vilja komma hem till mamma med fina betyg. Då skulle hon bli mycket glad och hon skulle stolt berätta om det för grannar och alla tanter i syjuntan.
Men det hände aldrig. Visserligen Stort A i Ordning och uppförande och litet a i Gymnastik, lek och idrott, men resten var mycket mediokert, långt ifrån en möjlig karriär som högre tjänsteman vid Slite cementfabrik, vilket var många välmenande föräldrars önskan. Men inte min.
Betyg i tredje klass? Stackars ungar!
Förra veckan skrev jag om visbyitiskan, den tillgjorda och tillrättalagda gotländskan, som nu spritt sig ända ut till oss på sydligaste delen av ön.
En del kommentarer har strömmat in till nättidningen och det pratas också en del här i Burgsvik. En del håller med, en del anser att det är naturligt att språket förändras och några undrar vad det är jag svamlar om.
Som 16-åring flyttade jag till Stockholm och blev brevbärare. Av alla utflyttade gotlänningar jag träffade var det bara en kille från Norrlanda (och jag) som behållit gotländskan. Mina skånska, värmländska, norrländska brevbärarkompisar däremot talade alla sina egna dialekter.
Gotlänningarna skämdes för sin.
Skäms gör vi inte idag, men i närkontakt med fastlänningar förändrar vi ändå vårt sätt att prata. Av artighet, omtanke, rädsla för att vi annars inte blir förstådda? Onödigt är det i alla fall, för vår normala vardagsgotländska duger bra. Fastlänningarna förstår.
Detta ständiga resande.
För nån vecka sedan var jag i Stockholm och hjälpte min dotter flytta. Nu vill hon ha hjälp med att skruva fast hyllor och gardinstänger. Jag kan ju inte sånt! Borra hål i väggar, plugga och sen skruva fast saker så att de inte lutar är jag värdelös på. Varför tror min dotter att jag klarar det? Tror hon att alla pappor har sånt i blodet.
Jag som aldrig någonsin satt upp en gardinstång!