JULSTJÄRNAN I ETT fönster på Broväg, krukväxter på fönsterbrädan, jag ser en kvinna som verkar stå vid spisen, en röd Volvo svänger in på vägen bort mot flyget till, bara ena framlyktan fungerar, yrsnö.
Konditori Norrgatt har stängt för dagen men redan om några timmar börjar det lukta nybakat igen, en man kommer ut från pizzerian med två katonger i handen, han hukar i en grå bil, jag tror det är en Audi, och kör iväg, ner mot lasarettet till.
Decembermörker, det lyser dovt gult från ringmurens belysning, från fönsterrutorna i husen längs Kung Magnus väg syns tv-flimmer i blått bakom de sjuarmade ljusstakarna, jag möter en kvinna som pratar i mobilen, hon kurar i snön, hastiga steg, en taxi kör förbi in mot Öster, en polisbil, där kommer en cyklist med kasse från Ica på styret, en joggare med reflexväst, ännu en cyklist, på väg bort eller hem, domkyrkans klocka dundrar ett slag, halv nio, jag hör skratten från pulkabacken vid Norderport.
?Electric Light Orchestra, låten ”Mission”: ”There’s a building on a corner in a city in a land on a place they call the planet earth”, från det lilla ut i det stora.
Jag älskar den frasen, Som ett omvänt google.earth, där jag tar mig från rymden ner till minsta gata.
I Visby, i Avesta, i Vimmerby, i Örebro. Alla små unika universum.
Där går en man med en hund, där går en till, de stannar och pratar, en vit Saab kör förbi med fluffande däck, Coop-parkeringen ligger som ett vitt fält, vid taxistationen är det stilla, tre bilar står beredda på uppdrag, det lyser gult från Alis kiosk, löpsedlarna ropar med sina svarta ord.
?Det händer att jag funderar över vilken som är en stads själ och jag tror att här är den, klockan halv nio en tisdagskväll i december; singlande snö eller asfaltssvart mörker och där ute den stora osynliga rymden.
Vi är förvisade till oss själva nu, vi som bor på just den här platsen. Det är vi som är det här samhället, vi är de enda som kan göra något åt allt, allt annat är så långt bort, vi som bor här är de enda som kan framkalla ljuset i oss.
På väg på cykel i sitt eget sammanhang med flämtande lyse från träningen, från kvällskursen, hem till familjen, till kvällsteet, till barnen som ska i säng. Inga masker, ingen att göra sig till för, bara den grå älskade vardagen. Det är det lilla och det är så stort under himlen.
...och en riktigt jädra snökanon emellanåt, mer force majeure åt folket, ty det är tillfällen då vi ler, pratar och rent av skrattar med våra medmänniskor.
Jag tycker om snön.
Många säger att de hatar snön.
Sedan vi gick med i EU är det enklare att flytta. Så i det avseendet torde problemen inte vara så svåra att åtgärda.