En skön känsla att komma hem
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag ville börja fila på ett tacktal. "Tack alla mina gamla svenskalärare, för allt ni någonsin lärt mig. Rigmor, Christer, Petronella, Ingela, Mf . Utan er hade jag aldrig kommit hit som jag är idag".
Men sen kom jag fram till att det kanske var lite väl att skriva tacktal för att man lyckats roffa åt sig lördagskrönikan i, tadaaa: Gotlands Tidningar.
(Fast jag har liksom direktnummer till redaktionschefen och jag är ju faktiskt kollega med Magnus Ihreskog! IIiiihhhhhuuuu!!)
Jag heter Jenny och jag är 23 år. Jag bor i ett radhus med min 1-åriga dotter och hennes pappa.
I helgen var jag i Göteborg och inhandlade där en rakhyvel. Jag har nämligen inte haft varken tid eller lust att raka benen på ett år nu, så inför sommarskövlingen krävs nya, vassa tag.
Det är så det blir när man får barn. Man har helt plötsligt så mycket roligare och viktigare saker att göra än att, till exempel då, raka benen eller gå på krogen eller börja med GI-metoden.
I väst var det grönt och vackert som vanligt.
Jag älskar Göteborg. För några år sen flyttade jag dit, men efter bara ett år i mitt hjärtas stad blev jag dräktig och flyttade hem till ön igen.
Gotland är ju alltid nr ett i ens hjärta. Och det finns ingenting som är skönare än att stå på båten och se hur ön breder ut sig framför en. Så kommer man hem och upptäcker att äppelträden utanför huset blommar och det luktar sommar i hela stan.
Fast från början är jag faktiskt bondtös. Född och uppvuxen bland kor och enebuskar nere på Näsudden är jag, och i tonåren bodde jag i Ronehamn.
Så fort jag blir vuxen (när ska det ske?!) ska jag köpa mig ett litet hus på landet där min dotter ska få växa upp. Jag vill att också hon ska få springa fritt över åkrar och hagar och stränder och lära sig vart gullvivorna blommar och i vilka "bryar" ödlorna finns.
Till dess övar vi på djurens namn och läten i pekböckerna. Lammen säger BÄHÄ och korna säger MMMMMU och kycklingen säger babbababbababba och katter måste man klappa försiktigt.
Hon har nyligen lärt sig gå och fick i samband med det sitt första par skor. Hon älskar dem innerligt. Ingen annan av de hundratals leksaker hon har, kan jämföras med de små gympadojorna.
Fast glasbruken som hon hittade i burkskåpet kommer på andra plats och kotten hon hittade i Tallunden häromdan.
Den som säger att man måste vara välutbildad och ha ett fast jobb och hög lön innan man skaffar barn, för att kunna ge barnet det allra bästa, har faktiskt fel.
Barn skiter i dyra märkessaker och flashiga leksaker. En glasburk och en självplockad kotte kan faktiskt vara det allra bästa och roligaste för ett barn.
Nu är bebismystiden över för min del för nu ska jag börja jobba. Vi har delat ledigheten lika och varit hemma i olika etapper. Jag var ledig förra sommaren och nu får dotterns pappa den här sommaren.
Precis samma sak gör vi med bajsblöjor, delar lika. Och med städning och diskning och läggning och matning. Varje helg delar vi lika och tar varsin sovmorgon.
Jag gillar millimeterrättvisa. Förstår inte de som säger att "det verkar bli så tråkig stämning". Vad är det som är tråkigt med att dela lika när man har den möjligheten? Ingen förlorar ju på det.
Har man möjlighet till millimeterrättvisa så tar man väl den?
I veckan har jag blandat Allan Nilssons skiva "Hul pa Sukken" med Håkan Hellströms "Ett kolikbarns bekännelser".
Det var, inte helt oväntat, en väldigt lyckad blandning.