Chris Reas jazziga ”Driving home for christmas” är en av de allra bästa jullåtarna, undantaget traditionella hjärtevärmare som ”Gläns över sjö och strand” och ”När juldagsmorgon glimmar”.
”I’m driving home for christmas, I can’t wait to see those faces”. Att resa hem till jul, att komma hem, är det inte det julen handlar om för oss allra flesta.
Det är något stort och enastående vackert med att människor reser över hela landet, över hela jorden, med bil buss båt flyg, för att ta sig tillbaka till alltings ursprung. Om än för bara några få dagar.
Traditionen är viktig. Julen ska vara som den alltid varit, skinka med kornig senap och Kalle Anka klockan tre. Dessutom ska det vara snö.
Jag firade de allra flesta jular med mamma och pappa där i Smålands inland, även sedan jag själv bildade familj. Där var allting som det alltid varit, samma juldukar, skinkan på samma sätt år efter år.
Under tonåren tvingade de mig att spela om just den glimmande juldagsmorgonen på klarinett i ottan, men sedan villtonerna blev fler och fler ersattes den med en julskiva med Vikingarna.
Nu är mamma och pappa borta, och julaftnarna har blivit en öppen rymd att hitta sin plats i.
Att resa hem till jul, jag söker på nätet och hittar en blogg av någon som kallar sig ”Gaben”. Vet inte vem det är, men det spelar mindre roll. Så här skriver hon:
”Hemresan är bokad! 21 dec tar jag mitt pick och pack och åker hem till lilla Nybro för att fira jul med familjen. Ska bli underbart att träffa dem, efter ett halvår utan dem”.
Julen. Närhet, kärlek, utanförskap, saknad.
Jag tänker på om några år, när våra barn lämnat boet. Hur jag kommer att räkna dagarna, mer än de gör nu, fram till julafton.
Räkna tills de kommer hem, tills vi, jag och hon jag bor med, får rå om dem och visa hur mycket vi älskar. Räkna tills dagen de reser över land och hav, om de nu inte är kvar här på ön. Hur vi oroligt kommer att vänta med ett enda jubel inom oss.
Och om de inte reser hem…tomheten då, där vi sitter vid våra grötfat.
Det var en ljuvlig skolavslutning i domkyrkan i går och en klump i halsen av tiden som flyr. Nu tar vi jullov, vi ska göra änglar i snön, åka i längdspåren, äta gott och bada bastu i svärfars fritidsstuga i Härjedalen, kanske pippa en smula, som förra julen.
Jag ska tänka på mamma och pappa och det vi hade och jag brukar inte minst så här års också tänka på en gammal skolkamrat, vi brukade kalla honom ”Gläns över Sjöstrand”, för att ha heter så.