Jag tror att jag inte tror på tvåsamhet längre. Och nej, det beror inte på att jag fått mitt hjärta krossat och är bitter. Det har jag inte. Det är jag inte. Det beror inte heller på att ingen just nu vill vara tvåsam med mig, eller vice versa.
Jag är inte uppgiven eller självömkande. Snarare tvärtom. För faktum kvarstår: Tvåsamhet ter sig allt mer som en social konstruktion som allt fler, inte bara jag, har svårt att få ihop i tanke, känsla och praktik.
Märk väl. Jag menar inte att alternativet är ett norm- och sedeslöst leverne. Men möjligen kan alternativet vara flersamhet? Seriösa, kärleks- och respektfulla relationer med fler än en, vilket allt fler väljer. Så här:
Jag tror som jag tror eftersom vi människor rent evolutionärt och biologiskt är flockdjur. Vi är inte skapta för att begränsa oss till en enda människa. Vi gör oss bäst i grupp. Som en del av en grupp. Utbyte och mångfald berikar, på alla plan.
Historiskt och kulturellt har också människan sällan begränsat sig till en partner. Till tvåsamhet, som av varierande skäl är den nuvarande normen.
Inte heller djur som ofta ser ut att leva tvåsamt gör det. Forskning visar att honornas avkomma sällan stammar från den hane hon, för tillfället, valt att kampera med. Relations- och reproduktionsmässigt låter sig alltså djuren inte begränsas. Naturen låter sig inte begränsas. Den varierar sig.
Det är den biologiska aspekten på varför jag tänker att flersamhet möjligen kan vara att föredra. Eller åtminstone filosofera kring.
En mer själslig aspekt är att tvåsamhet till sin natur är exkluderande - och kärlek är inte exkluderande. Den är inkluderande. Bejakande. Kärleken tar inte slut om man älskar flera. Snarare tvärtom. Så varför är det bara tillåtet att älska flera vänner, alltså platonskt?
Ingen enskild vän ger mig allt jag vill ha och behöver. Och hur fantastisk jag själv än kan tycka att jag är, känns det tämligen förmätet att inbilla mig att jag kan vara någons allt. Som vän - och som partner.
Fast... kanske är det inte kärlek vi är rädda för att dela med andra? Kanske är det "bara" sexualitet? Varför? När så många innerst inne, bortom normerna, tycks känna att det vore väldigt mycket sundare, naturligare och inte minst roligare, att få fortsätta utforska nya former, smaker och sensationer. Det är som med glass, för att använda en väl beprövad vaniljig klyscha.
Nå. hypotetiskt och filosofiskt tilltalas jag av polyamori. Flersamhet. Kärlek som är både och, inte antingen eller. Eller? Märk väl att tror att jag inte tror. För vad vet jag, i praktiken?
Kanske är de flersamma bara lättjefulla och karaktärslösa människor som inte kan säga nej? Fast, nej... De flersamma jag känner är snarare motsatsen. Medvetna och selektivt bejakande.
Men skulle jag klara mig utan den sociala och personliga bekräftelse det innebär att vara "den enda"? Är jag stor nog? Vågar jag vara liten nog? Vill jag? Jag vet inte.
Och en del av mig drömmer ju fortfarande om den där stora kärleken. Den stora och enda. Den tvåsamma.
En kvalificerad gissning är att det här kåseriet inte förbättrar mina odds... Hö hö, liksom.
Nå. Ordet måste få vara fritt. Liksom tanken. Frågan är hur fri kärleken kan vara?
Vad tror du?
****
Bäst just nu:
Våren! Chokladchiliglass, just nu.
Kärleken. Var du än är, hur du än ser ut.
BurlesQue bar. Skön månatlig mötesplats för fria tankar och uttryck. Marsföreläsningen handlade om polyamori. I april: BDSM. Bäva månde mina läsare...