Var och en är vi mittpunkten i vårt eget universum. Alltså finns alltid bara ett enda perspektiv som är exakt som vårt eget - oavsett hur många andra sällskap och sammanhang vi betraktar och deltar i.
Med det i åtanke är det märkligt hur ofta vi tänker, tycker och gör "rätt", även ur andras perspektiv. Men allra mest häpnadsväckande är att det - med det uppenbart enögda navelskådarperspektivet i åtanke - ska behöva kännas så himla svårt och jobbigt när vi väl har och gör fel.
Att så många är så himla rädda för det, när det finns så många perspektiv som är både rätt och fel samtidigt.
Och vad är förresten att göra eller ha fel?
Ja, förutom det klyschigt uppenbara: en spricka i duktighetsfasaden kring vårt högst personliga och inavlade lilla universum. En spricka som föder otrygghet som föder rädsla - och rädsla är sårbarhet och hot och måste därför medvetet eller omedvetet maskeras. Ofta som tjurskallighet, småsinthet och elakhet. Genom att förminska andra gör man sig själv större.
Men allt det där är ju bara kulisser och rekvisita, i skådespelet livet. Så vad är det egentligen att ha fel?
Kanske har en japansk biljätte bäst fångat grejen...
Inga namn, men konceptet kallas "The Toyota Way". Vägen innebär, kort sagt, att medarbetare uppmuntras till att att upptäcka och lufta fram egna och andras fel i såväl organisation som produktion. För varje fel får de en premie. En handfast belöning. Och tacksamhet.
Alltså: Ett fel är i själva verket en möjlighet till att lära sig mer. Bli bättre. Mer felfri, om man så vill.
Jag undrar vad som skulle hända med oss och med tillvaron, om fler var konstruktiva, modiga och storsinta nog att resonera så. Fler chefer, medarbetare och medmänniskor. Du och jag och vi tillsammans.
Jag undrar om Seneca hade rätt när han sade "Att fela är mänskligt, att framhärda djävulskt."
Om Strindberg hade rätt i att "Det är inte våra dygder, utan våra fel, som gör oss till människor."
Jo. Det tål sannerligen att undersökas, i såväl teori som praktik. Jag ska inte gå så långt som till att påstå att jag gillar att ha fel - men jag gillar ju att uppleva, utforska och utvecklas. Och att känna mig mänsklig. Så:
Jag ska försöka. Om någon får mig att ana att jag har fel, då ska jag försöka vara bättre på att välkomna det som en möjlighet till att lära mig något nytt - inte reflexmässigt försvara och förklara min världsbild.
För först då kan vi och våra universum växa, och därmed börja närma sig varandra.
Apropå klyschigt uppenbart. Ellah?
Och Apropå rätt och fel: Nu har forskare kommit fram till att Einsteins relativitetsteori - i praktiken att inget kan färdas snabbare än ljuset i ett vakuum - kan vara fel.
Om det stämmer skulle själva vårt tidsbegrepp rasa samman och tidsresor skulle bli teoretiskt möjliga. Om de också blir praktiskt möjliga vill jag åka till bronsålderns minoiska matriarkat, där kvinnors världsbild lite oftare än i dag ansågs klok och konstruktiv.
För övrigt konstaterade Einstein, som ofta hånades för att han ifrågasatte den rådande världsordningen:
"Det är sorgligt att leva i en tid då det är lättare att klyva en atomkärna än att spränga en fördom."
****
Bäst just nu:
Att vara två. Jag hade glömt hur skönt det kan vara. Och hur skitjobbigt och utvecklande det också är.
Burlesque bar. Höstens första på torsdag. Inte missa!