Ett av de största hoten mot Gotland
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Så brukar jag beskriva en av mina käraste vänner.
Vi är egentligen så olika två människor kan vara. Jag stressar, han glider. Jag oroar mig, han rycker på axlarna. Jag ligger vaken och hittar på problem att ha ångest över medan han bara låter saker ha sin gång.
"Det som händer sker", brukar han säga och skratta.
Och jag blir så avundsjuk. Jag skulle vilja vara som han, åtminstone litegrann. Varje gång efter att vi setts och tagit några öl och pratat om de dårskaper vi hittade på en gång känner jag mig... inspirerad.
Jag hittar inte riktigt rätt ord. Men inspirerad är kanske bra, inspirerad till att sluta oroa mig över allt och ingenting.
Nu skulle man kunna tro att min vän är oansvarig och blasé, men så är det inte. Han är synnerligen ansvarsfull när det gäller, men han har den här sorglösa inställningen till livet som jag skulle vilja ha en del av.
Han väljer sina bekymmer, helt enkelt. Varför oroa sig över finanskris och räntor när det inte finns något man kan göra åt det? Varför svära över vädret, det kommer ju ett annat i morgon?
Saker man inte kan påverka, eller sånt som inte behöver fixas akut, rinner av honom som vatten.
Nu bor vi på var sin sida om Östersjön tyvärr, och ses inte särskilt ofta. Det blir någon eller några gånger om året, vilket är alldeles för lite. Å andra sidan, när vi väl ses är det som om ingen tid alls förflutit.
Det är märkligt att det finns såna människor, såna förhållanden som liksom vakuumförpackas och är oförändrade trots att det går månader eller år mellan mötena. Märkligt och ovärderligt.
Jag oroar mig alltid för mycket över saker jag inte kan påverka.
Jag oroar mig alltid över för mycket saker jag inte kan påverka.
Nästan samma mening, men med två olika betydelser. Icke desto mindre sanna båda två.
Just nu ligger jag vaken och funderar på vad vi ska ta oss till om vi inte får dagisplats åt yngsta dottern till hösten.
För det är långt ifrån säkert i och med att kommunen inte klarar av att sköta sitt uppdrag.
I "Vision 2025", den där önskedrömmen om att vi ska bli 65 000 gotlänningar, är barnfamiljer och hemvändare viktiga målgrupper.
Då kanske nån kan förklara för mig varför en barnfamilj, eller ett par som funderar på att bilda familj, ska flytta till en ö där de riskerar att bli utan dagisplats?
Det här är som jag ser det ett av de största hoten mot Gotland.
Ett annat hot är Destination Gotland och de synnerligen korkade färjepriserna. "Differentierade priser" som det så fint heter.
Det blir lätt patetiskt att höra Horwitz och Evensen upprepa som ett mantra att prishöjningen bara är si och så många procent. Det är säkert sant.
Men det bryr sig inte folk om, för de ser naturligtvis bara hur de avgångar de brukat åka med har ökat med mångdubbelt mer.
Jag vet inte hur många gånger jag hamnat i diskussionen om hur fantastiskt dyrt det är att resa till Gotland. Och det var innan den nya prislistan.
Destination Gotland är ett företag som gärna vill ge sken av att se till Gotlands och gotlänningarnas bästa, de försöker få oss att tro att de differentierade priserna har kommit till för vår skull, att de faktiskt gör oss en tjänst.
Så är det inte, om nån nu gått på den propagandan.
Destination Gotland står på ägarnas sida. Och den nya prislistan har inte räknats fram för att i första hand främja Gotland utan för att ge största möjliga avkastning till nämnda ägare inom de ramar som avtalet med Rikstrafiken tillåter.
Det är fel att kalla det girighet, för privata vinstdrivande företag pysslar sällan med välgörenhet. Men de ska inte försöka få mig att tro att de har någon annans bästa för sina ögon än huvudägarnas.
Annars fattar jag inte varför man gjorde om prislistan överhuvudtaget. Den funkade på ett enkelt sätt förut, om du var ute i god tid fick du plats på de populära avgångarna, var du inte det fick du ta en annan färja.
Jag fick kritik för att det bara var män i min lista över sympatiska kändisar jag mött förra veckan.
Som om jag skulle könskvotera in någon i en högst personlig nonsenslista. Det är precis sånt som gör att genusdebatten gång efter annan får ett löjets skimmer över sig.
Om man kunde lägga genusperspektiv på viktiga frågor istället för mina larviga listor skulle nog en hel del vara vunnet.
Men bara för att vara på den säkra sidan tänker jag lista helt könlösa saker idag.
De fem bästa transportmedlen en ljum sommardag:
1) Min motorcykel.
2) Vår tvåmänning.
3) Den cabriolet vi ska köpa
när vi blir rika.
4) Cykel.
5) Fötter.
En tvåmänning är, för den del av läsekretsen som inte vet det, en gotländsk allmogebåt. Och vår är superfin och bra, byggd av Ivar Larsson i Rone och fulländad av min pappa. Jag har anledning att tro att jag får återkomma i det ämnet till sommaren.
"Det som händer sker". Det är ett citat som bara blir bättre ju mer jag funderar på det.