Ett land där tandvården är en klassfråga
Foto: JANERIK HENRIKSSON / SCANPIX
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Bara då och då slungas vi ur transen. Det hände oss i går. Min fästmö Amanda fick plötsligt ont i en visdomstand. Hon ringde Slites tandvård som upplyste att de inte höll sig med tandläkare och bad oss åka till Visby.
Vi tog bilen, plöjde genom ängarna söderut på väg 148. Landskapet bågnade, det kan inte bli mer sommar nu, den har nått sin maxgräns, vi åkte storögda genom naturen med en känsla av att alltsammans möjligen kunde explodera när som helst.
Vi anlände till Visbys folktandvård i närheten av Österport och fick knappt vänta över huvud taget innan vi blev inkallade i ett rum.
En vänligt leende tandsköterska tog Amandas uppgifter och bad mig gå ut när hon tryckte av en röntgenbild och sen var det bara att vänta på att tandläkaren skulle komma och det tog aldrig mer än tre minuter och så satt han där framåtlutad över Amandas öppna mun och hummade.
Vår dotter Charlie tyckte att han såg läskig ut i sin munmask, men vi fann honom vara en vettig människa med en tydlig bild över problematiken. Visdomstanden ville fram, men tandköttet stängde vägen för den.
Tandläkaren diskuterade en stund med sin sköterska, avancerad tandteknisk lingo bollades mellan de två, de talade viskande med varandra, som fågelskådare.
Det var mycket underhållande, men vi förstod just ingenting, kanske var det också meningen, som när man var barn och mamma och pappa plötsligt började tala engelska när de ville diskutera något som vi inte skulle höra. Så berättade tandläkaren att han skulle göra ett litet snitt i tandköttet och så var det inte mer med den saken.
Bedövningssprutan fick för en sekund Amanda att bete sig som en epileptiker, men hon lugnade sig. Och så snittade tandläkaren, snyggt och rent, det kom knappt ens blod och så var det tack och hej.
Glada i hågen gick vi till receptionisten, som knappade och knappade och knappade, vände upp blicken och sa: "Det blir 1 500 kronor."
Jag trodde först att det var Blåsningen, att Renée Nyberg skulle dyka fram bakom ett draperi med blombukett i hand och överallt omkring oss skulle alla plötsligt applådera och trött men lycklig skulle vi kasta oss i Renées varma famn och säga: "Herregud, vad ni lurade oss."
Men det var inte Blåsningen. Kvinnan i kassan vidhöll. Jag tittade på kvittot. Undersökningen kostade 750 kronor, behandlingen kostade 750 kronor.
Den här "undersökningen" var 15 sekunder lång. Den bestod i att tandläkaren tittade ner i Amandas gom. Den ska Folktandvården ha 750 kronor för. Behandlingen bestod i att tandläkaren skar upp Amandas tandkött. Den ska Folktandvården ha 750 kronor för. Det är ju för fan i helvete inte klokt.
Det här gör att jag känner en helig vrede. Inte bara för att Amanda fick betala 1 500 kronor för fem minuters jobb, inte heller för att jag själv inte kommer att ha råd att gå till tandläkaren med mina tänder, utan framför allt för att jag inte vill leva i ett land där tandvården är en klassfråga.
Om 20 år kommer vi att kunna se på folks tänder om de är rika eller fattiga.
Det finns folk som har bra tänder och det finns folk som har dåliga tänder. I regel har detta ingenting att göra med bra eller dålig tandhygien. Det har att göra med ren genetik. Vissa av oss föds med dåliga tänder. Och vi kommer att få betala dyrt för det, tills vi dör.
Jag vill inte leva i ett land där detta är verklighet. Det parti som förstår att det här viktigt, som lovar att göra något åt det, har min röst i september.