Jag var på en föreläsning i torsdags av författaren Nina Björk som skrev den feministiska bibeln ”Under det rosa täcket” på nittiotalet och är lite av en feministisk ikon idag. I torsdags handlade det dock inte om feminism utan om kapitalism.
Björk pratade om vårt ohållbara, kapitalistiska, ekonomiska system där ständig produktion och konsumtion krävs för att vårt samhälle ska fungera, samtidigt som vi alla vet att ständig produktion och konsumtion inte på något sätt är hållbart i längden eftersom jordens resurser inte är oändliga
Björk pratade om hur man för typ 100 år sedan hade så mycket arbete som slet ut människor så totalt. Då började man skapa maskiner som skulle kunna arbeta istället för oss, så att vi skulle ha tid över till annat. Hur vi hundra år senare nu har alla de där maskinerna och rimligtvis även borde ha den där tiden över för annat.
Ändå har samtliga riksdagspartier frågan om hur vi ska kunna ”skapa jobb” överst på sina agendor och de som har arbete jobbar mer än någonsin. Den efterlängtade arbetslösheten ses som något fult och mycket dåligt.
Jag tänker ofta på de så kallade ”bidragstagarna”, även kallade ”samhällets avskum” många gånger. Ja för det finns ju inget värre, tycker de flesta, än människor som lever på statens pengar. Det finns ett hat som ju uppstått på grund av att en viss Allians har fått det att låta som att de här människorna inte vill jobba.
Det är nämligen det värsta en människa kan vara- en person som inte vill jobba. Man menar att ”varför ska hen få slippa medan vi andra får slava” och då kan man ju tro att det är avundsjuka det handlar om. Men tror jag inte att jag känner en enda människa som skulle sluta jobba om de fick möjligheten. Folk älskar att jobba.
För har vi inte ett jobb så är vi ju ingenting. Folks hela identiteter bygger på jobben. Man har sin värdighet, sitt värde och hela sin mening i sitt arbete. Vi som då inte har något jobb, vi är heller ingenting i de arbetandes ögon. Vi har inget värde.
För ett människovärde har man ju inte förrän man presterar, eller, förrän ens prestationer blir värda något i pengar. Och är man en person utan arbete så måste man hela tiden kämpa emot det där. Vara noga med att bedyra hur jobbigt det är. Hur tråkigt det är att inte få jobba.
Hur meningslöst ens liv blir. Man får inte medge att det kan vara jäkla skönt att ligga och dra sig på morgnarna eller få mer tid med barnen äntligen. Då blir arbetarna arga och bidragen dras in så att ingen arbetslös någonsin ska kunna känna glädje.
De arbetslösa är bokstavligen ägda av de arbetande och vi måste hela tiden bedyra vår tacksamhet. De arbetande är i sin tur ägda av sina respektive företag till vilka de ger sina liv och oftast får alldeles för lite tillbaka. Men de har i alla fall hedern. Värdet och meningen. Med livet. Kan man tro.
För precis som Björk sa så går det ju åt skogen om vi alla bara skulle säga nej. Gå ner i arbetstid och börja konsumera mindre.
Vårt ekonomiska system skulle falla och vips skulle alla bli fattiga. Vi är alla beroende av att vi har hela vårt människovärde i våra arbeten. Beroende av att vi arbetar och tjänar pengar så att vi kan fortsätta konsumera så att vi även kan fortsätta producera/vara i arbete.
Fast att det systemet ju egentligen är helt ohållbart, vilket vi ju alla vet. Men lämnar vi det, så faller vi.
Ja om allt det här pratade Nina Björk. Sen gick jag på krogen och blev full för första gången på över ett år.