Fåglarna nobbar mina holkar
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Sylve Jakobsson bor i Vall. Han ärvde en brädgård. Det var hans stora olycka.
Gotlands kommun kräver Sylve på elva miljoner kronor för saneringen av den förgiftade marken där Södervägs brädgård bedrivit sin verksamhet, men där Sylve själv aldrig arbetat. Han har bara ärvt.
Marken är kraftigt förgiftad av kreosot, som förr användes vid impregnering av stolpar, slipers och träpaneler. Kreosot var tillåtet på den tiden, klassat som ofarligt.
En jämförelse:
Schweizaren Paul H. Müller belönades 1948 med Nobelpriset i medicin för upptäckten av insektsmedlet DDT. Ända fram till 1980-talet, då det helt förbjöds, användes det också som läkemedel mot skabb och löss. Ingen har väl blivit straffad för att ha använt DDT innan det förbjöds.
Eller för de skador medlet då redan hunnit orsaka.
Så varför ska Sylve behöva betala för något som dåvarande regering och miljömyndigheter tillåtit och ansett som ofarligt? Det är naturligtvis regeringen som ska bekosta saneringen i Vall.
Inte Sylve.
Varför vill småfåglarna inte bo i de holkar som jag med stor möda har snickrat?
I strilande regn cyklar jag hem från Fiket. Efter 3-0 till Kanada i andra perioden har jag gett upp, Sverige blir inte världsmästare i år heller. Men egentligen bryr jag mig inte, för vad är väl det här för ett VM? De bästa spelarna är ju inte med, de är kvar på andra sidan Atlanten och spelar slutspel i NHL.
Och VM varje år? Meningslöst.
Nej, tacka vet jag fotboll med världsmästerskap vart fjärde år. Då är det fest, då råder befogad hysteri med glädjerus och psykiska sammanbrott. Då blåser jag i min blågula trumpet av plast och skriker ut min lycka, eller trampar hem i kvällsskymningen med tom blick och svart själ. Vart fjärde år.
Nu noterar jag bara att det regnar och att jag längtar till 6 juni då Sverige spelar VM-kval mot Danmark. I fotboll. Då ska det blåsas i den blågula trumpeten, då ska det jublas, då ska det firas.
Eller precis tvärt om.
Och på tal om fotboll. Nu har jag förmodligen äntligen fått en riktig version av Bengt-Åke Rundkvists (Keno-gubben) korta inhopp i fotbollsmatchen. Enligt första versionen hade han tillhört allsvenska AIK, men varje match tvingats sitta på avbytarbänken.
Men så äntligen. I en match blev Rundkvist inbytt i 78:e minuten, men sen utbytt igen i den 79:e. En minut på plan! Men enligt Sanny Laurin, en gång allsvensk handbollsspelare, så var det inte AIK i Allsvenskan det handlade om, utan Visby AIK. Varför inhoppet blev så kortvarigt vet jag inte, men så fort jag får veta det (kanske av Bengt-Åke själv), ska jag berätta.
Köper en flaska australiensiskt vin. Flaskan är av plast. På etiketten står det att flaskan ger en krona i pant.
Men var lämnar jag den? Systemet har väl för länge sedan slutat upp att ta emot pantflaskor?
Husets tupp (som vill vara anonym) ber, nej kräver, att jag publicerar nedanstående notis i min krönika. Han har tidigare fått den refuserad av redaktionerna på GT, GA, Radion och Östnytt.
Jag vägrar först, men tuppen hotar då med att avslöja vissa förhållanden i hönshuset som kommer att ge mig dåligt rykte i vida kretsar. Vad för slags vissa förhållanden och vilka vida kretsar det handlar om får jag inte veta, men jag vet ju vad tuppen kan ställa till med, så här kommer notisen:
En viss stilig tupp i en viss hönsgård på en viss sydlig del av en viss ö har av ett visst inflytelserikt politiskt hönsparti nominerats som kandidat i det stundande EU-valet. Rösta på honom annars blir det synd om er!
Härtill var jag alltså nödd och tvungen.
Vi gotlänningar är bland de sämsta i landet på att åka kollektivtrafik. Inte direkt överraskande, för särskilt billigt är det inte. I synnerhet inte om man inte har någon form av rabattkort, utan istället köper biljett varje gång.
Jag har nyligen kommit hem från en annan ö, Malta i Medelhavet. Det allmänna prisläget där är ungefär som i Sverige. Något billigare kanske. Åka buss är däremot mycket billigare. Några månadskort eller andra rabattkort förekommer inte, så man köper ny biljett varje gång.
Från flygplatsen in till huvudstaden Valetta är det cirka sju kilometer.
En taxi kostar 200 kronor, men bussen bara cirka 10 kronor. Och det är alltid mycket folk som åker.
Gamla stan i Valetta påminner en hel del om Visby innerstad, med ringmur och branta backar.
I Valetta råder totalt bilförbud, utom för varuleveranser och en del annan nödvändig trafik.
Det finns också ett antal taxibilar i innerstan, men de är eldrivna. Vanliga privatbilister måste parkera utanför ringmuren.
Varför är ett sådant system helt omöjligt i Visby?
Rösta inte på tuppen, det är redan tillräckligt vimsigt i EU!