Fegt att hota med flytt från Gotland
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Själv är jag trött på företagare och politiker som har som sista verbal utväg att hota med att flytta när det börjar blåsa snålt.
Man brukar prata om att saker är på sandlådenivå, och att komma med den här sortens utspel är om inte precis i sandlådan så i alla fall på samma lekplats.
Med plutande mun säger den ena ungen till den andra att "du är dum mot mig, sluta med det för annars går jag hem", och det är ett resonemang man kan förstå när det gäller just barn på en lekplats.
Men att Inger Harlevi skulle köra samma argumentation förvånar mig, eftersom hon är så omvittnat intelligent och driftig.
Faktum är att hon sitter på så många stolar att hon skulle kunna fylla kongresshallen på egen hand. Jag är säker på att hon klarar av att hålla reda på vad hon gör och för vem.
Men om inte de hon samarbetar med förstår finns ett problem.
Nu har hon, fullt förståeligt, fått kalla fötter eftersom soppan med kammarmusikfestivalen kommer drabba skattebetalarna. (Om inte Harlevi själv hostar upp mellanskillnaden förstås. Vilket får anses vara mindre troligt.)
Det blir några hundratusen minus, pengar som till exempel skulle kunnat användas till sommarkollo för barnen.
Det provocerande med Harlevis utspel i går, och även med den debattartikel hon skrev i GT i måndags, är hennes totala brist på självrannsakan och ödmjukhet.
Det är alltid någon annans fel. Samarbetspartners, media eller folk som inte förstått vad hon menat.
Ingenstans tar hon på sig någon del i skulden till att det blivit så här.
Dessutom avslutade Inger Harlevi sin artikel med det helt obetalbara konstaterandet att folk inte ska ställa frågor innan nämnden (där hon är ordförande) har bestämt hur det ska bli.
Tyst i klassen, ungefär.
Kanske försökte Inger Harlevi bara få till en snitsig slutkläm på sin debattartikel. Jag hoppas det i alla fall.
Men det får ändå anses vara häpnadsväckande korkat sagt av en person i hennes ställning och med hennes kompetens.
Det ska bli intressant att se hur detta slutar.
Jag sätter mina skattepengar på att 1) du och jag får betala kammarmusiksoppan och 2) Inger Harlevi inte flyttar.
I somras skrev jag om att jag är förföljd av folk som vill tvinga mig att äta utomhus. Det ska grillas och sittas på altaner, trots att man får ryggfel av utemöblerna och maten kallnar innan man ens hunnit lägga upp den på tallriken.
Jag trodde inte det var möjligt, men det är nästan likadant på vintern.
Bara för att det är snö ska det bakas pinnbröd, grillas korv, drickas varm choklad och slabbas med vantar fulla med ketchup och spilld mjölk.
Här kommer dagens sanning, håll i er: Det är inte mysigt. Det är en illusion.
Jag bor inte i en grotta, alltså äter jag min mat inomhus.
Jag har upptäckt att det inte bara är att äta utomhus jag har svårt för. Faktum är att jag inte är särskilt mycket för friluftsliv överhuvudtaget.
Jag gillar inte att drälla omkring utan mål och mening. Jag gillar inte att planlöst traska omkring i lingonris och lyssna på fåglar som jag inte vet vad de heter.
Jag blir rastlös av att vara på stranden.
Om jag ska vara ute måste det hända nåt. Jag måste spela fotboll, klippa gräset, segla, såga ned ett träd eller bygga en lekstuga.
Jag vet inte varför det har blivit så. Pappa var jägare och älskade allt som hade med skog och mark att göra. Själv simulerade jag förkylningar redan i mellanstadiet när det skulle åkas längdskidor eller plockas svamp.
Jag önskar att jag var mer av en skogs‑ mulle. Jag skulle vilja veta namnen på alla fåglar, kunna fler trädslag än gran, björk och tall.
Pappa var grym på det där, han såg en svart prick flera mil bort, kastade ett getöga och muttrade "ormvråk" som om det var den självklaraste saken i världen. För mig hade det lika gärna kunnat vara en mås. Eller en helikopter.
Kanske chansade han bara för att imponera, i så fall lyckades han. Jag ska fråga när vi ses igen i Nangiala.
Okej, jag överdrev lite. Jag känner faktiskt igen några fler träd än tre. Men inte många.
Veckans lista! GT var i Buttle häromdagen för att reda ut om socknen verkligen är ett köldhål eller om det bara är en myt. Därför blir det en lista över gotländska socknar som har obegripliga namn som låter kul.
1) Buttle.
2) Bunge.
3) Hejnum.
4) Hogrän.
5) Hablingbo.