Hoppet var stort när kvinnor ställde sig bakom varandra och delade med sig om upplevelser av sexuella trakasserier och övergrepp. Med en förväntan att bli lyssnade på.
I sociala medier svämmade det fullkomligt över av kvinnors berättelser under hashtaggen #metoo. Bransch efter bransch samlade egna upprop med vittnesmål om hur just de påverkats. De flesta minns nog #Tystnadtagning, när 800 kvinnliga skådespelare vittnade om trakasserier och övergrepp i en artikel i Svenska Dagbladet. Budskapet “vi vet vilka ni är” skrämde skiten ur alla kulturnissar. När juristerna sedan kom tätt bakom med hashtaggen #medvilkenrätt och vittnade om samma upplevelser kom det som en chock för många. Det visade sig att inte ens männen inom rättsväsendet kunde hålla sig på rätt sida av lagen. Upprop efter upprop samlade in tusentals vittnesmål om upplevelser av sexuella trakasserier och övergrepp.
Revolutionen var ett faktum. Det talades om en ny samtyckeslag, ändringar i diskrimineringslagen och regeringen tog fram åtgärder för sammanlagt 120 miljoner kronor i vårbudgeten 2018.
Jag minns själv den tiden. Jag var då 19 år, hade nyss tagit studenten och fått jobb som drinkbordsservitris på en nattklubb. När jag såg kvinna efter kvinna dela sina berättelser på sociala medier var det både befriande och skrämmande på samma gång.
Befriande på så sätt att alla kvinnor gick samman och öppet delade sina berättelser. En förändring kändes hoppfull. Skrämmande på så sätt att jag inte visste om jag var redo att snudda vid det jag tidigare fått lära mig att man inte pratar högt om. Sådant som man lärt sig att skämmas för.
Som den gången en gubbe mitt på T-centralen smällde till mig på rumpan och väste något hotfullt i mitt öra. Eller den gången jag jobbade på ett café och plötsligt hörde min chef stöna åt mig när jag stod och torkade av ett bord. Eller kanske den gången ett gäng killar skrek hora efter mig i skolcafeterian. Listan kan göras lång.
Ingen skulle längre behöva skämmas för det som faktiskt hänt dem och ingen skulle få gå fri för det som de utsatt någon annan för. Men vad hände egentligen med alla löften och krav på förändringar så här fem år efter #metoo?
Redan kort efter Metoo-rörelsens början publicerades namn på kända personer som anklagades för bland annat våldtäkt. I brist på bevisning lades åtalen ner och rollerna kastades om, många av kvinnorna blev i stället fällda för förtal. Efterdyningarna har till stor del kantats av en syn på många kvinnor som lögnerskor. Samtidigt fick de kända männen plats att tala ut i tv om anklagelserna.
Av de 120 miljoner som regeringen tog fram i åtgärder gick en stor del till arbetsmiljö och undervisning om sex och samlevnad. Ett område som numera bytt namn till sexualitet, samtycke och relationer. Man fick även igenom den nya samtyckeslagen.
Det kändes som en våg av förändringar var på väg att ske. Allt fler kvinnor anmälde sexuella trakasserier och sexism på nätet, samtalen till kvinnofridslinjen ökade och regeringen ville skärpa sanktioner mot arbetsgivare som inte tog tag i diskriminering och trakasserier. Regeringen avsatte även 50 miljoner extra till kvinnojourernas arbete.
Mycket verkade hända, men med det också några bakslag. En kartläggning som SVT gjorde 2019 visade att av de 60 miljoner i åtgärdspengar som myndigheterna fick att förvalta själva, så användes bara hälften. De resterande 30 miljonerna betalades tillbaka till staten igen. I en artikel i Svenska Dagbladet nämner även den dåvarande jämställdhetsminister Åsa Lindhagen att Metoo inte hade haft några direkta effekter på lagstiftningen.
Det man kan säga fem år efter #Metoo är att det var en bra början mot att ta upp samtalen om sexism och övergrepp i hopp om att ändra de rådande patriarkala strukturerna i samhället. Och visst skedde det viss förändring, men vi har fortfarande en bra bit kvar till att nå jämställdhet.