Fem nyårslöften att inte lova
28 december
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det blir något att berätta för barnbarnsbarnen!
Fast så mycket bättre var det inte för tio år sedan. Jag letar fram min allra första krönika, publicerad måndagen den 17 januari år 2000. Så här inleds den:
Träskor, morgonrock och två kritvita ben i snålblåsten från havet.
Något manligt skönhetsideal är jag förmodligen inte när jag kommer klivande i lervällingen för att hämta morgontidningen.
Men vem bryr sig? En mängd fåglar av skiftande utseende flaxar visserligen förskräckt in och gömmer sig i syrensnåren, men det beror nog mera på en nedärvd naturens instinkt än på mina vita ben.
Alla småfåglar, utom talgoxar och koltrastar, ser förresten likadana ut.
Om jag just nu, av någon anledningen, ville ta livet av en person då skulle jag slå ihjäl honom med en av de surdegslimpor jag bakade till jul.
Ett slag räcker.
Vet inte om det beror på låg intelligens eller ett genuint ointresse. Kanske bådadera.
Jag kan inte läsa instruktionsböcker!
Förstår dem inte. Blir bara irriterad och ger för det mesta upp efter mindre än tio minuter. Just nu handlar det om en nyinköp projektor, en bildkanon, som jag ska visa bilder med när jag håller föredrag om min cykling genom Baltikum i somras. Redan nu i slutet av januari är det premiär, i Halland, och jag har ännu inte en aning om hur bildkanonen fungerar. Jag kommer säkert att stå där och i panik trycka på alla knappar utan att få fram en enda bild! Måste därför försöka ytterligare en gång att bli vän med instruktionsboken.
Eller rådfråga den tekniska lapphustrun.
Jag lärde känna honom vid Hushållningssällskapets julmarknad i november. Han stod där och sålde sina böcker. Jag köpte en och fick en.
För tio minuter sedan läste jag färdigt hans roman Tjugo träd och en apelsin. En helt underbar bok.
Han heter Hamdi Özyurt, kurd från Turkiet och har bott på Gotland, på Allégatan i Visby, i tjugo år. Arton böcker har han skrivit.
Varför har jag aldrig hört talas om honom tidigare?
Inför julen anordnade jag en "landskamp" mellan svenska SMHI och norska vädersajten yr.no.
Vem kunde, tio dagar i förväg, bäst förutse julaftonvädret på Gotland?
SMHI: +1 och solsken.
yr.no: +6 och regn.
SMHI vann. Överlägset.
Vilka nyårslöften tänker jag inte avge inför det nya året?
Ja, de är många, för i min ålder är det ingen idé att lova för mycket.
Därför lovar jag inför 2010 inte att:
1. Träna varpa minst fyra gånger i veckan inför SM:et i Eksta.
2. Lära mig spela Dansen på Svinnsta skär på dragspel utan noter.
3. Köpa julklappar i god tid innan själva julen.
4. Besöka Enholmen där jag aldrig varit, trots att jag är uppvuxen i Slite.
5. Sluta försöka baka surdegslimpor som inte går att slå ihjäl folk med.
Årets rekordstora päronskörd har resulterat i hundratals nedfallna frukter under själva päronträdet. Där har de legat och sakta ruttnat och fruktsaften har jäst och förvandlats till alkohol.
En dag samlades där stora skaror fåglar, mest koltrastar, och hade party. Livat värre. Men samtidigt beklämmande, för där vinet går in går flygförmågan ut. Så sant, så sant.
Berusade fåglar som försökte flyga, men inte kunde och därför blev kvar på marken. Berusade fåglar som lyckades lyfta, men som efter en kort vinglig flygtur tvingades nödlanda. Och så koltrasten som flög rakt in i fönsterrutan vid mitt skrivbord och blev sittande en dryg halvtimme i en snödriva nedanför fönstret innan den nyktrade till.
Vad lärde han sig av detta? Förmodligen ingenting alls.
Fast ändå, ett litet nyårslöfte!
Det finns så många "Dagar", så varför inte införa en till. Ensamma vänners dag skulle den kanske kan vi väl också ägna en dag åt att åka runt och hälsa på våra ensamma vänner. Så därför utnämner jag 15 april till Ensamma vänners dag och själv lovar jag att den dagen åtminstone besöka någon.
Blommar blåsipporna då?