11 november
Det händer inte särskilt ofta att jag blir bjuden på fest. Och med fest menar jag inte bara fest, utan Fest. Eller till och med FEST. På vanlig fest, alltså kalas, hamnar jag lite då och då och där är det inte så noga hur man är klädd. Hel och ren räcker.
Jag har bara varit på FEST två gånger i mitt liv. Båda gångerna som reporter vid Nobelmiddagen i Stockholm. Frack och ett plågsamt långsittande vid matbordet. Inget roligt alls.
Den här gången handlar det om Fest, det vill säga mörk kostym, slips och svarta skor. Jag är på väg till Uppsala där jag ska bli hedersmedlem i Gotlands Nation på universitet. En stora ära, för bland andra hedersmedlemmar finns Babben, så i framtiden kan jag säga ”Babben och jag” när ett samtal råkar komma in på universitetsfrågor.
Visst låter det bra?
Inte stor, men en viss vånda känner jag ändå när jag ger mig ut på marknader för att sälja böcker. Jag lider nämligen av någon slags mental störning som gör att jag ibland tappar bort namn på folk. Mycket pinsamt blir det när jag plötsligt tappar bort namnet på en person jag känner mycket väl, som kommer och vill köpa en bok som jag ska signera. Jag får panik, blir svettig och förmår mig inte att säga som det är, att jag inte minns hans namn. Då kan följande samtal uppstå:
Jag: – Ska du ha boken själv eller ge bort den (hoppas, hoppas ge bort den!)?
Kund: – Jag ska ha den själv! (skit!).
Jag: – Jaha... (panikpanik!)... Och annars mår du bra? (för att vinna tid, jag har ju namnet på tungan).
Kund: – Jotack, det går en dag i sänder.
Jag (en sista utväg): – Hur stavar du ditt namn?
Kund (förvånad): – Åke? Å-k-e!
Jag (ansträngt skratt): – Självklart!... Jag menar... Det är viktigt att man stavar namn rätt, därför frågar jag alltid.
Kund: Jaha.
Åter till Festen i Uppsala. Eftersom jag nästan aldrig går på Fest, än mindre på FEST, utan håller mig till helt vanliga fester (kalas), så äger jag ingen passande klädsel för Fest.
Det kommer jag plötsligt på när jag någon dag före avresan gör ett besök i min garderob. Den mörka kostymen är alldeles för liten, slips äger jag ingen och mina svarta skor är av promenadtyp av grövsta sort.
Slips och svarta skor köper jag på Kupan för 70 kronor och på väg till Uppsala stannar jag till hos min dotter i Älta och ur svärsonens lager av, för många kilo sedan, använda kostymer hittar jag en som sitter perfekt.
Trots att jag glömt hur man knyter en tillräckligt stor slipsknut, som kan dölja att den övre skjortknappen saknas och att skjortan har några mindre skönhetsfel (senap?), blir det ändå en kolossalt trevlig fest.
Lammskallar med rotmos. Dricke från Vamlingbo (Calle Ahlström och Anders Westberg). Allsång på gutamål med bedrövligt uttal och fel melodi, eftersom många av de närvarande inte är gotlänningar. Min bordsdam hade till exempel aldrig hört talas om Ainbusk!
Johan Spendrup på Wisby Bryggeri och jag blir hedersledamöter.
När jag sent på natten återvänder till hotellet läser jag på helagotland.se att den drunknade Sune Bandelins kropp hittats.
Det trodde jag aldrig.
Tack Missing People!