Vår unge är fem år nu. När hon ska beskriva sig själv säger hon - jag är en smart och pratsam person. Och det stämmer bra det. Hon är smart, både inlärningsmässigt, verbalt, socialt, kreativt och estetiskt.
Nu är ju jag hennes mamma, vilket eventuellt gör mig lite partisk. Men eftersom jag även är medveten om detta så försöker jag ju vara så opartisk jag bara kan. Och i den opartiskheten kan jag utan vidare säga att vi har fått ett barn som inte kommer att få det svårt i skolan. Troligen snarare tvärtom. Hon kommer med stor säkerhet att segla genom sin skolgång utan problem. Kanske utan utmaningar?
Till hösten börjar många av hennes kompisar i förskoleklass. Några av dem är bara några månader äldre än henne, vilket gör att det inte är någon som helst skillnad på vårt barn och på de barnen som går vidare till förskoleklass till hösten. Till hösten kommer mitt barns kompisar att få börja pyssla med bokstäver, få raster, större ansvar och mer utmaningar, något som jag utan vidare kan hävda att även vårt barn skulle klara av utan svårigheter.
Jag vet att om vi låg på och kämpade skulle vårt barn säkert även hon få börja i förskoleklass till hösten. Men samtidigt som man går runt med de här känslorna möts man hela tiden av det enade Sossesverige som pratar om att "barn ska vara barn så länge de kan" och "sju år är den normala åldern för barn att börja skolan".
Och uppfostrad i janteland som man ju är blir man fundersam och återhållsam. Kanske överdriver jag? Inte ska jag väl tro att jag/hon är något?
Men samtidigt finns det så mycket att kritisera med de där argumenten. Vaddå barn ska få vara barn? Är alla människor barn på samma sätt? Finns det en mall för hur man ska vara som barn? Och är det verkligen rimligt att precis alla alla alla barn är mogna och redo för skolan precis vid sju års ålder?
Som jag minns det fanns det vissa barn i min egen årskull som kanske hade mått bra av ett extra år på förskolan/lekis medan andra (till exempel jag själv) utan svårigheter lika gärna hade kunnat börja skolan vid 6 års ålder eftersom jag till exempel kunde läsa då.
Jag har även funderat på den fortsatta skolgången. När jag tittar i mina egna betyg från grundskolan ser jag liksom ett tydligt mönster. I de ämnen som jag fann intressanta och roliga har jag MVG. Och i de ämnen jag fann totalt meningslösa har jag VG eller G. Även innan betyg sattes, säkert redan efter de första två åren i skolan, stod det nog ganska klart att samhällsämnena, språk och de estetiska ämnena var min grej.
Det stod nog tidigt ganska klart att jag inte skulle bli varken kemist eller fysiker. Och tänk vilket slöseri med tid det var att lägga all den där jävla fysikundervisningen på mig. Och tänk hur mycket längre jag hade kunnat befinna mig inom de ämnen jag verkligen fann intressanta om jag istället fått satsa på dem.
Med de stora barngrupperna och de små tillgångarna som läggs på skolan nu för tiden (och sedan en ganska lång tid tillbaka) fattar man ju att det inte är möjligt. För en individuell skolgång anpassad efter varje barn krävs en massa personal och en massa pengar, vilket inte finns. Och det lämnar mig med en känsla av att det är ett led jag ska skicka mina ungar in i. Ett kollektiv. Där de ska lära sig att anpassa sig, rätta sig i ledet och göra precis samma saker och slösa precis samma mängd tid som miljontals barn gjort före dem.
Och då kanske det bästa ändå är att dra ut på det? Låta dem vara fria och individuella så länge det går innan anpassningen ska ske? Jag vet i fan.