Fler tasksparkar åt folket
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
För någon månad sedan ondgjorde jag mig i denna spalt över småbarnsfarsor med usla ursäkter för att inte vara hemma med sina barn. Men, som uttrycket lyder, jag såg naturligtvis bara flisan i min broders öga, men inte bjälken i mitt eget.
Krönikan avslutade jag nämligen självgott med att jag skulle vara pappaledig från maj till oktober - men jag lovade att ändå fortsätta med mina fredagskolumner.
Det vill säga, jag resonerade precis som de pappor jag hånade. De som anser sig vara oundgängliga på jobbet.
Så jag gör en pudel. Jag inser nu att ni och tidningen klarar er alldeles utmärkt utan mina betraktelser, och att min dotter får en ännu bättre vår, sommar och tidig höst om hennes pappa är hemma till hundra procent, inte bara fysiskt utan också mentalt.
Därför blir det här min sista krönika på fem månader. I helgen städar jag skrivbordet och släcker lyset, och tänder inte igen förrän i början på oktober.
Den som har synpunkter på och idéer om tidningen under min bortavaro kan vända sig till Ulrica Fransson Ingelmark, som kommer styra GA-skutan medan jag gnuggar dregelfläckar på finsoffan.
I nästa liv ska jag bli kommunpolitiker. Sveriges elakaste kommunpolitiker.
Till skillnad från Lilian Edwards tycker jag nämligen att Sven Bosarfves giftiga Facebook-inlägg om den sövande ekomatsdebatten i fullmäktige (se GA 28/4) är precis den typ av frispråkighet politiken behöver mer av.
Alla som avlyssnat eller besökt en fullmäktigedebatt vet att den definitivt inte präglas av retorisk finess eller politisk substans. Plattityder är stapelvara, och de som står i talarstolen låter oftast som om de läser sista kapitlet i telefonkatalogen.
Det tror jag inte beror på att våra folkvalda är oförmögna till vältalighet eller politisk passion. Utan på att debattkulturen är lika pryd som en frikyrkoförsamling.
Se bara på reaktionerna när ministern Mats Odell anklagade socialdemokraterna för Toblerone-politik. En rapp retorisk uppercut - men i stället för att ge igen började Thomas Östros att böla och kräva ministern på en ursäkt. Och en framstående statsvetare kallade Odells uttalande för "ett grovt övertramp".
Förhoppningsvis står Odell på sig, och levererar nya påhittiga påhopp resten av valrörelsen. För vad de politiska på ärten-prinsessorna än säger tror jag både han och den demokratiska debatten vinner på fler och mer frekventa tasksparkar. Eller som den forne USA-presidenten Theodore Roosevelt en gång formulerade det: "Den mest framgångsrike politikern är den som oftast och mest högljutt säger det som alla tänker."
I genren politiska elakheter är för övrigt komikern John Cleeses omdöme om Dan Quayle (amerikansk vicepresident på 90-talet) kanske det roligaste: "Om livet vore rättvist skulle Dan Quayle försörja sig på att fråga: ’Vill du ha pommes frites till den?’".
Trevlig helg - och en riktigt skön sommar!