Det har handlat om barn och barnuppfostran hela hösten tycker jag. Någon skrev en krönika om att det behövs hårdare tag och att vi föräldrar också har ett ansvar. De äldre generationerna blir som vanligt helt till sig. Det blir de alltid när de ser sin chans att få berätta om hur bra det var när de växte upp.
Att det minsann blev människor av dem också fast det var hårda tag och stryk ibland och åtta kilometer till skolan och dit fick man gå och man fick niga och bocka och stå i skamvrå och det var så jättebra så. Löjligt är vad det är. Och det säger sig självt att för att förändring och utveckling ska ske så kan man inte titta bakåt.
Det säger sig själv att allting självklart var mycket sämre förr för om det nu var så himla bra förr så hade man inte brytt sig om att sträva efter utveckling. Det gjorde man uppenbarligen och troligtvis av en anledning.
Jag avskyr den här hårda synen som så många tycks ha på barn och deras värld just nu. Det klagas på skolväsendet, adhd är ständigt på tapeten, fenomenet curlingföräldrar försvinner aldrig, folk får inte nog att prata om det. Och hela tiden pratas det om hårdare tag.
Föräldrar måste lära sig att sätta gränser. Föräldrarna måste visa barnen vem som bestämmer. Barn ska minsann ha respekt för vuxna.
När man är förälder till döttrar händer det ibland att man rycks med av den där hårdare tag-mentaliteten. När ens dotter kommer hem och berättar att en pojke spottat på hennes jacka helt oprovocerat eller att en pojke sagt att tjejer minsann inte kan jobba med yrken som kräver de där arbetsbyxorna som dottern så hett önskar sig i julklapp, ja då kan man ju spontant känna att man vill att aga ska införas igen.
För ärligt talat så är det ju faktiskt så att det är pojkarna vi pratar om när vi pratar om hårdare tag. Till typ 80 procent är det dem vi tänker på.
Jag tror att om det hade gällt flickorna så hade inte den här ”hårdare tag”-grejen varit så stor som den är nu. Men nu är det som sagt pojkarna och inte flickorna som det går dåligt för i skolan.
Pojkarna som tydligt visar att de mår dåligt med dalande betyg och dalande hälsa och dalande allt. Och då ska vi använda oss av hårdare tag. Pojkar behöver ju disciplin. Lumpen och sånt. Givakt. Flumskolan passar inte för pojkar som ska bli män.
Han gör sig påmind i min enorma buk. Sparkar uppfordrande. Min lilla unge som förväntas väga upp emot 4,5 kilo när han gör entré på torsdag via ett planerat kejsarsnitt. I går kväll var hans pappa och handlade det sista. Kom hem med pyttesmå, rosa nappar och ett fånigt flin på läpparna.
För min son kommer det aldrig att bli några hårda tag. Det kommer att bli mjuka. Det kommer att bli rosa och fnuttigt och ljusa, lena röstlägen och gullande och dullande och frihet före allt.
Han ska inte trängas in i den där trånga trånga formen som så många män tycks sitta inkapslade i. Han ska få mod att gå sin egen väg och inte macho. Känslor och inte bita ihop. Mjuka värden framför hårda.
Allt annat är galenskap.
Dom vill lära dig att krypa, att gå i takt.
Dom vill lära dig marschera, att stå givakt.
Stå på rad och klappa händer, för sakens bästa hålla med.
Lära dig hur vinden vänder, för sakens bästa gå på led.
Dom vill lära dig att ljuga, när det tar emot.
Lära dig bocka och att buga, för någon idiot.
Jag vill lära dig att dansa, om det någon gång blir av.
Om jag får nått att säga till om, då skall du dansa på min grav / Bo Kaspers orkester