Det blev ett jäkla springande de första dagarna på Rutegatan. Fyra olika hantverkare dök upp första vardagen för att fixa smådetaljer. Vaktmästaren (jag räknar Jens som hantverkare) hade en snickare, en rörmokare och en elektriker i släptåg. Elektrikern påminde om Tore Fahlstedt i Sjonhem. Jo, mycket riktigt, det handlade om ättelägget Thomas.
Och inte blev det lugnare dagarna efter eftersom samtliga golv i undervåningen skulle läggas om på grund av golvknarr. Jag trodde det var lätt fixat. En knarrande dörr åtgärdas med några droppar olja. Ett golv skulle väl dra några liter. Icke sa Nicke. Allt skulle brytas upp och åtgärdas. Snickarna Tobias och Martin var först på plats. Martin, vilket härligt namn på en ung kille! En stor eloge tills hans föräldrar som vågade gå mot strömmen en tid då var och varannan sork döptes till Tobias eller Jonas. Det dök upp ytterligare ett par snickare, Ivan och Jonas. Mattläggaren hann jag inte få namnet på.
När golvet var klart var det dags att besöka Farbror Fynd. En ny soffa stod överst på agendan. Valet var enkelt, hon stod där och riktigt ropade: Jag vill till Rutegatan. En mörk skönhet, kombinerad bädd- och divansoffa, som hette Heléne. Och apropå mörka skönheter så var jag på väg att införskaffa en ny bil förra helgen.
Så här var det. En filmstjärnevacker kvinnlig bilförsäljare vid Bilcity gick ut med följande erbjudande: köp en Skoda och jag bjuder på en natt på Djupviks hotell. Jag ropade på trädgårdsarkitekten: "Du, jag ska köpa ny bil!". Hon kollade annonsen och svarade lite vresigt: "Du är nog den ende som tolkar erbjudandet på detta sätt". "Snuskhummer". Jag gick ut och bytte till sommardäck. Ny bil? Vakna kompis!
Det kan ha sina sidor att bo på en gata där ingångarna ser likadana ut. Och där man bara känner två grannar, Eskil i 117 och Carina i 119. En dag knallade jag av misstag rakt in hos grannen till höger, ett ungt par som jag aldrig träffat. "Hej", sade en ung kvinna. "Ursäkta", sade jag och flydde ut. Hjärnsläpp, jag borde naturligtvis ha presenterat mig och det ena med det andra. Fan också. Och man får aldrig en andra chans att göra ett gott första intryck.
Det finns smolk i bägaren. En villaägare på andra sidan gatan eldar med, jag vet inte vad. När ostanvinden ligger på har man lägenheten full av rök. Trädgårdsarkitekten är allergisk mot rök. Själv står jag inte ens ut med oset från en brödrost. Bekymmersamt.
Jag ryser när jag tänker på damen i norr som fick en hjärtinfarkt. Ambulansen infann sig, men det blev maken som fick ombesörja transporten. Med ambulansen körande efter. Sjukvårdarna ville vara disponibla ifall något barn blev sjukt. Vad jag har förstått så är det synnerligen ovanligt med hjärtinfarkter hos barn. Nej, det är tryggt att bo i stan. Nära till hospitalet om det skulle hända något. Skulle jag få hjärtsnörp i gallerian på Öster så inte skulle jag behöva ligga och vänta på ambulansen i en timme. Jimmy Wallin skulle raskt slänga in mig i skuffen och se till att jag var under vård inom fyra minuter. Det är tryggt att ha vänner.