Eva Bofride och Ronnie G Lundin har tjafsat lite om arbetslösheten på ledarsidorna på senaste. Ronnie skrev om hur svårt det är att få jobb på ön då så många "håller varandra om ryggen" och Eva kontrade med att så är det inte alls och bara man vill så kan man få jobb.
Själv har jag varit arbetslös sedan januari nu. Och jag är ta mig fan redo att ta till spriten snart.
De första två veckorna var helt okej. Jag städade huset, ringde samtal jag inte hunnit ringa, lekte extra mycket med barnen, bakade syltkakor. Men sedan. Sedan gick det utför. Kroppen blev trött. Jag har inte lust med någonting, inte ork med någonting. Jag vill helst bara vara ifred. Och nu vill jag ta till spriten också.
Sommarjobb kommer jag att få. De intervjuer jag blivit kallad till är efter de gånger jag nämnt att jag skriver krönikor i den här tidningen. Jag har utnyttjat den lilla lilla makt jag faktiskt sitter på och då har det gått vägen. Så visst har Ronnie rätt.
Det är för övrigt väldigt upplyftande att som 26-årig tvåbarnsmorsa stå på Ams tillsammans med hundra artonåringar och söka sommarjobb! Yes!
För att få ett jobb krävs väldigt många olika egenskaper. Det allra bästa är förstås om man som jag, är någon som folk känner till lite. Om man har många kontakter är det liksom självklart att man får jobb. Det är ingenting att nonchalera, för det är en jäkligt viktigt faktor för att komma ur arbetslöshet.
Har man inga kontakter krävs lite annat. Man måste ligga på. Man måste kunna formulera sig väl i både skrift och tal. Man måste vara utåt, öppen, driven, ansvarsfull, seriös. Är man inte det, ja, då får man låtsas.
Jag tänker då på människor som är blyga. Eller människor som haft det svårt eller av andra anledningar har dåligt självförtroende och låg självkänsla. Människor som får svårt att låtsas. Jag tänker på de (moderater och liberaler) som så fint pratar om individen. Människans förmåga. Vill man så kan man. Och så vidare.
Hur elakt det är att säga så, till en människa som väldigt gärna vill, men kanske inte vågar. Eller helt enkelt inte kan.
Nu menar jag inte att folk är inkapabla. Absolut inte. Men jag tror att många behöver hjälp. Och att det måste få ta tid ibland. Har man till exempel väldigt dåligt självförtroende så är man kanske i behov av lite terapi innan man ens vågar börja sälja in sig.
Har man knappt hållit i en penna sedan grundskolan behöver man kanske gå lite kurser innan man ens kan formulera ett cv.
Ändå går det inte att komma ifrån det faktum att är man inte en jäkligt glad, öppen och tilldragande person med ett sju helsickes första intryck att ge, så är man ganska körd.
Och jag förstår verkligen att man, efter år av arbetslöshet, inte orkar längre. Var man öppen, utåt och driven innan så är man inte det längre efter en längre tids arbetslöshet.
För man blir så jävla körd när man är arbetslös. Man blir så jävla kass. Man blir arg, trött, ledsen, irriterad och får med tiden världens sämsta självkänsla.
Nej fy fan, det här var sannerligen den mest deprimerande krönika jag någonsin skrivit. Jag kommer få anonyma hatbrev efter alla de här svordomarna. Men det skiter jag i. Ge mig ett fast jobb med rimlig lön så kan vi börja snacka glädje och harmoni sen.