29 april
Morgonbadarsäsongen är inledd. Två månader försenad. Arkimedes Princip: ”En kropp nedsänkt i vätska påverkas av en uppåtriktad kraft, som är lika stor som tyngden av den undanträngda vätskan”. Min Princip: ”En kritvit kropp nedsänkt i åttagradig vätska kommer upp blixtsnabbt!”.
Men än en gång: Äntligen!
Jag väljer en vanlig handsåg istället för motorsågen när jag ska kapa syrener.
Sågen slinter och demolerar nageln in till köttet på vänster tumme.
Även klokhet har ibland sitt pris.
Efter en nyligen genomförd hälsokontroll (har en tid känt mig trött och lite yr) läste jag en artikel om vikten av att dricka vatten. Tre och en halv liter om dan!
Så nu har jag druckit. Och sprungit på toa. Eller skvätt ute i naturen. Det har inte blivit någon ordning på nattsömnen, inte på det vakna vardagslivet heller för den delen. Det som gällt har varit närmaste toalett eller buske.
Nu har jag minskat vattenmängden till cirka två liter och utsläppen har börjat stabiliseras. Och jag mår bättre.
GT:s artikelserie Den inre kretsen om de mer eller mindre hemliga herrklubbarna på ön är intressant. Att det finns sammanslutningar som enbart är tillgängliga för män, eller kvinnor, tycker jag inte är så märkligt. Ibland behövs tillfällen för enkönad tillvaro.
Nu senast handlade GT-serien om Frimurarlogen, den hemligaste av alla herrklubbar, bildad redan 1874 och hermetiskt stängd för kvinnor. So what? Låt herrarna hålla på, de har säkert mycket trevligt på sina möten med alla hemliga riter i den ”personliga utvecklingens” namn.
Då tycker jag det är värre att De Badande Vännerna (DBW), bildad 1814, och Gotlands Gille i Stockholm (1856) inte har kommit längre i sin utveckling. DBW en viktig maktfaktor på Gotland och Gillet i Stockholm som, enligt stadgarna, ”ska vara en samlingsplats för gotlänningar i Stockholm”. Dock ej för gotländska kvinnor.
Dessa herrklubbar har existerat i 200 respektive 158 år och det har inte hänt någonting som kan stavas j-ä-m-l-i-k-h-e-t.
Två potatisplantor och fem sparrisknoppar.
Den ekologiska hushållsträdgården är på gång.
Veckans bastubad: Ljugarns strandbastu.
Ett tjugotal lokala herrar i glädjande varierad ålder, smeden från Vamlingbo och så jag. Det blev trångt i det nyrenoverade basturummet, med fantastisk havsutsikt och ett tiotal meter ner till vattnet.
Kvällens samtal handlade om vikten av att välja rätt malt när man brygger dricke, om oron för att den gotländskadialekten så småningom kan försvinna och om hur det ”fina folket” från Stockholm förr ockuperade badstranden genom att sätta upp privata namnskyltar i de bästa solgroparna. En lokal ungdomsgerilla gjorde sitt bästa för att sabotera genom att på nätterna flytta om alla skyltarna, till stor förtret bland finfolket. Numera är strandlivet betydligt mera demokratiskt.
Smeden och jag hade tänkt oss att från bastun fröjdefullt springa ut på en brygga och kasta oss i havet. Men riktigt så fungerar det inte. Det gäller istället att försiktigt balansera över hala stenhällar och sedan lägga sig på mage i det några decimeter djupa vattnet. Det gjorde vi. Betydligt längre ut såg vi en man, som i minst fem minuter behagfullt kajkade omkring i djupare vattnet.
Han var polack.