Föräldrar på lika villkor för första gången
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Hur ska det bli nu? Kommer hon att bli psykiskt sjuk i framtiden på grund av den "missade" närheten? Kommer hon alltid att känna sig lite tom? Kommer hon tvångsmässigt att ligga med jättemånga killar för att fylla tomrummet i sin mörka själ och därför drabbas av hiv och senare avlida, alldeles för tidigt? HON HAR JU SÅ NEDSATT IMMUNFÖRSVAR!!
Länge går jag runt och tänker. Har dåligt samvete. Tänker att jag kunde ha kämpat på. Tills jag snubblar över en kolumn i Expressen, skriven av Peter Wennblad, chef på Gotlands Allehanda.
Han skriver om just amning. Om den fantastiska känslan då han, på grund av en komplicerad förlossning, blir den som får ta hand om sin nyfödda son under sonens första timmar i livet.
Några månader senare tvingas mamman till sonen att sluta amma och Wennblad skriver om känslan han fylls av, när även han kan mata sitt barn. När han plötsligt är tillräcklig för sitt barn.
Vidare i texten ifrågasätter Wennblad, lite försiktig, hela grejen med amning. Eller i alla fall hysterin som råder omkring det där med amning. Hur man på mödravårdscentralen och BB och i all litteratur som går att läsa som blivande förälder, verkligen präntar in i den blivande mamman och pappans huvuden att under bebisens första år, så handlar det mest om Mor Och Barn. Man intalar mamman att hennes roll är Extra Viktig. Att bandet mellan mor och barn är något så speciellt och vackert och bla bla bla.
Pappans tid kommer senare, får man veta. Wennblad undrar varför det egentligen måste vara så och det gör jag också.
Sakteligen lägger jag undan tankarna om att jag skulle vara en dålig mamma. Och när jag gör det, inser jag att det är skönt att inte amma. Det är skönt att slippa vara den som måste oroa sig att bebisen ska vakna och vilja ha mat precis innan man ska ut i bilen.
Skönt att slippa att, redan på kvällen, börja oroa sig inför nattens alla amningspass och känslan av ensamhet som man alltid får när man är vaken ensam med ett nyfött barn på natten. OM hon vaknar och är hungrig så är det JAG som måste tillfredsställa hennes behov. Bara jag. Alltid jag.
Är det egoistiskt av mig att tycka det är skönt att slippa vara den som alltid har det ansvaret?
Nej. För trots att jag inte ammar, så får ju dottern sin mat och sin närhet ändå. Bara inte alltid ifrån mig. Det blir en aha- upplevelse när jag inser att det faktiskt funkar lika bra med pappan. Att jag inte är oumbärlig.
För allra första gången, så blir vi föräldrar på lika villkor och det är en otroligt häftig känsla. Och inte ett dugg egoistisk.
Mitt nästa barn ska jag amma om jag kan. För man kan inte komma ifrån att modersmjölken är det bästa för barnet och väldigt viktig. Men jag ska även då införskaffa en elektrisk mjölkpump (finns på Apoteket) och lära mitt barn att ta både bröst och flaska. På BB säger de att det är väldigt svårt, men vill man så går det.
Att ha jämställdhet som en orsak till att inte vilja amma, är inte något egoistisk, särskilt inte om man kan lösa det så att barnet ändå får mammans mjölk och därmed antikroppar och andra nyttigheter. Att vilja att pappan ska få precis samma band och närhet till sitt barn, FRÅN BÖRJAN, är varken konstigt eller egoistiskt.
På MVC och BB kan de prata hur mycket de vill om att pappans tid kommer sen. Det är klart den gör. Men när mamman, under ett halvårs tid (eller längre) varit barnets livlina och tröst, så är det inte lätt för pappan att ta sig in i familjesfären och försöka göra sig lika oumbärlig som mamman.
Säkerligen kan den pappan som kämpar, få ett väldigt fint band till sina barn. Men i slutändan är det ändå mamma barnet ropar på, när det vaknar mitt i natten och har fått öroninflammation. När det är kris. Vissa vill ha det så. Andra inte. Och vi som inte vill det, ska inte bli anklagade för egoism.
Ps. Bröstmjölk är skitbra för bebisen, men den dör inte om det inte funkar. Alla ni som av olika anledningar inte kan amma/ förse era bebisar med bröstmjölk ska inte känna er kassa och dåliga. Ersättning är inte dåligt för barnet! Ds.