Det pratas om mobiltelefoner i skolan. Nyhetsflödet fylls av elever som är emot ett förbud. Det förvånar mig inte. Däremot begriper jag inte de pedagoger, rektorer och föräldrar som förespråkar mobiler i skolan. Ja, barn och ungdomar ska få lära sig använda nätet, sociala medier och digitala verktyg. Nej, till detta behövs inte privata mobiler. Digital kompetens, hyfs, antimobbning och säkerhet kan man gotta ner sig i på skolans paddor. Varför har vi annars köpt in utrustningen?
Nyhetsflödet innehåller även goda exempel från skolor som infört förbud. Lärare rapporterar om elever som plötsligt pratar med varandra på rasterna, spelar gitarr och landhockey, hoppar hopprep. En lärare jag känner berättar om hur hela hennes klass kom för sent för att en annan lärare lärt dem spela Chicago på rasten. Föreställ er en grupp ivriga tonåringar som stojar runt en kortlek i en skolkorridor. En vanlig syn år 1987. 2016 är det något alldeles unikt.
Mobiler förstör den sociala gemenskapen. Det vet alla som suttit i ett fikarum med kollegor som kollar Facebook och spelar Candy Crush. Eller väntat på desserten kring ett middagsbord där allas blickar som genom ett trollslag riktas mot den egna skärmen. Nu taggar jag dig och nu checkar jag in oss och nu gillar jag din bild. Ska bara kolla brorsans bilder från Alperna.
Skolan ska fostra socialt begåvade medborgare som hanterar sociala spelregler och konflikthantering. Inte bara på nätet, utan i verkligheten. Och denna fostran sker även på rasten.
Alla föräldrar brottas med barnens surfande och spelande i hemmet. Vi diskuterar reglerad skärmtid och åldersgränser. De allra flesta barn tillbringar tillräckligt mycket tid med böjd nacke. De behöver inte mer fri skärmtid i skolan. De behöver något annat.
När fritids ska göra något trevligt för barnen är det inte ovanligt att det erbjuds paddor. I lokaler fulla av sällskapsspel, bandyklubbor och duktiga pedagoger. Oändliga drivor av kritor och målarfärger, garn och flörtkulor och piprensare. Jag förstår det inte.
Dessutom har alla inte råd med coola telefoner. Jag vill inte ens tänka på hur det känns att glida in i klassrummet som tolvåring med en gammal trög telefon av fel märke. Igår pratade jag med en pappa som erbjudit sin dotter en iPhone 5. Dottern blev besviken. Hon hade föredragit en iPhone 6.
Det finns bara en väg att gå. Förbjud privata mobiler i skolan. Även på raster och på fritids. Om barnen måste ringa sina föräldrar får de låna skolans telefon. Detsamma gäller pratsugna föräldrar. Ärligt talat. Måste du verkligen ringa och kolla att han kom ihåg fotbollsskorna? Eller handlar det om att du har vant dig vid att ditt barn, liksom du, ständigt är nåbar? Och vad gör det med oss som människor, egentligen?
För det är inte bara barnen som borde ha mobilpaus. Vi borde alla lägga undan telefonerna. De är socialt handikappande. Vi sitter mitt emot varandra men har alltid en halv tanke någon annanstans.