Första dagen är bara iver och förväntan
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Hon hade packat sin lilla rosa ryggsäck redan kvällen före med linjal, penna, sudd och ett litet block och också valt kläder med noggrannhet och omsorg.
Hon kunde knappt vänta tills det blev nästa dag. Jag satt och såg på henne, såg hennes iver, hennes förväntan, jag tänkte: håll dig kvar där så länge du kan, tids nog kommer en annan tid.
Vi gick över skolgården, saknade kompisar efter ett långt sommarlov, hennes första efter året i förskoleklassen. Trevande första kontakter, tio veckor är flera år när man är sju. Men mitt i all blygsel; äntligen, äntligen.
Vi gick in och fröken sa välkommen och jag hängde min lilla jacka på en krok och ställde mig i ledet utanför klassrummet. Stum. Osäker. Det var länge sedan och långt före alla återträffar och jag var sju år och fröken visade oss våra bänkar.
En egen bänk med trälock, min egen nya värld, min trygghet i allt det här nya. Jag minns den sprött klingande tonen ända hit, en av de toner som tillsammans utgör livet.
Jag fick en hård kram och jag är lycklig så länge jag får dem och gick hem sen till min lediga förmiddag och tog en mugg te och bläddrade i bladet från helgen och fastnade i ett obetydligt referat från en klassträff i Rone.
Hur tiden går och tar oss människor med, hur långt fram blir snart som blir till nu och då och så småningom så länge sen; minnen.
Det självklara i nuet, som jag ibland inbillar mig ska bestå för evigt, blir till hågkomster blott, blir till nostalgi och vemod.
Jag läste om den där träffen, 51 år sedan skolan tog slut och blommor lades denna sommardag i Rone på frökens och två kamraters gravar.
Det kommer en tid då förgängligheten inte bara är teoretisk. "Nästa träff blir om tre år. Vi vågar inte vänta längre!" stod det i artikeln, vilken i sin enkelhet och utan relevans kramade hårt om hjärtat.
Mina egna återträffar, de jag varit på nånstans mellan den där blyge sjuåringen och den jag är nu, har gått längs glädjens stråk; kul att ses och vad gör du nu för tiden?
Nästa gång vet jag att några kommer att saknas. Det är livets gång.
Men första dagen i första klass finns bara glädje, bara förväntan och iver. Där finns en rosa ryggsäck packad med penna och sudd och en framtid som inte kunde te sig ljusare, med en äkta kärlek till det liv som ännu är litet, nu och nära och väldigt, väldigt självklart.
När jag hämtade henne på eftermiddagen och frågade hur hon haft det var orden så många och kom så snabbt att jag inte riktigt förstod svaret. Mer än att det hade varit en bra dag.