Första riktiga vårutflykten
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är inte alltid så lätt.
Livet.
I alla fall inte en dag som denna lördag. Vaknar i svinottan och våndas över kvällens VM-kval mellan Sverige och Portugal. Varför kan jag inte ha ett mera neutralt förhållande till idrotten, i synnerhet fotbollen? I mina år till och med. Jag borde inte jaga upp mig på det här viset, det finns väl saker som är åtminstone lika viktiga en sådan här dag.
Pappa är här, nya fågelholkar ska tillverkas, fint väder för utomhusverksamhet, den här krönikan ska skrivas, fiskenät ska rensas... Där tog det slut och ingenting av det är viktigare en kvällens match. Jag kommer att vara nojig och snudd på icke kontaktbar hela dagen. Och i mycket god tid före matchstart sitter jag framför storbildsskärmen på Fiket, klädd i gulblått från topp till tå och blåser i en gul och blå trumpet av plast!
Så här fånig är inte ens mina barn.
Så därför är det kanske inte att undra på att min IQ (intelligenskvot) ser ut som den gör.
I veckan ringer min yngsta dotter och berättar att hon ligger i hårdträning inför lördagens högskoleprov. Hon har just gjort Mensas intelligenstest på internet och hon är mycket stolt. Cirka 130 intelligenspoäng, vilket bara 2 procent av Sveriges befolkningen kommer upp till. Det är också vad som krävs för att bli medlem i Mensa, en förening för människor med hög intelligens. I Sverige finns cirka 2 000 medlemmar.
Tyvärr kan jag inte låta bli att göra testet jag också. 80 poäng! Därmed tillhör jag, enligt Mensa, de 9 procent som är mest korkade i landet. Som kommentar till mitt resultat läser jag också:
Sannolikheten att du kvalificerar dig för medlemskap i Mensa är liten.
Men jag är snäll mot barn och djur.
En hastig blick i almanackan. Ve och fasa, påsk redan nästa vecka!
Och jag som ännu inte fångat en enda lax att grava!
Var det verkligen nu i veckan det var en sådant förskräcklig snöoväder?
Jag går ute i trädgården med uppkavlade skjortärmar och en keps på på flinten som skydd mot den gassande solen. Mina bin är ute och provflyger och hönsen sprätter upp hål i marken och lägger sig i dem och solbadar. Bilar med nervevade sidorutor glider i en strid ström förbi ute på vägen, ner mot hamnen och sen tillbaka igen. Den första riktiga vårutflykten.
Jag blir stående mitt i trädgården i valet och kvalet att leta reda på lämpligt virke till fågelholkar, eller göra rent i hönshuset.
Det är då jag börjar tvivla på om snöovädret verkligen inträffade den här veckan. Jag går in och rotar i tidningskorgen och hittar tisdagstidningen.
Gotland lamslogs. Snöovädret slog till med full kraft - mer än 20 avåkningar är rubriken över en tvåsidig rapport om kaos, inställda bussar, försenade flyg och barn som fått stanna hemma från skolan.
För bara några dagar sedan.
Min uppladdning inför cyklingen genom Baltikum till Polen i sommar har kommit av sig. Jag har inte varit ute och träningscyklat på mer än två veckor. Orsaken är en mystisk förkylning (eller vad det nu är) som jag inte blir av med. Feber, nästan frisk, feber, nästan frisk, feber... Så har det hållit på sen nyår.
Jag skrev om detta eländiga tillstånd för någon vecka sen också och bad då folk höra av sig och tycka synd om mig. Men det har varit ganska tyst. Dock har jag fått ett mejl från en man i Visby som, innan han tycker synd om mig, först vill berätta om sin influensa:
Den började i juli 08 med 40 graders feber och hosta. Febern försvann men inte hostan, den höll i sig hela året ut och fem veckor före jul vidtog en förkylning med feber och denna förkylning har nu resulterat i pann- och bihåleinflammation...
Han berättar om tre penicillinkurer och en cortisondito, massor med nezeril och cortisonspray och en planerad operation för att rensa bort var ur pannhålan, men operationen fick uppskjutas eftersom han drabbades av vinterkräksjukan.
Så egentligen är jag nog ganska frisk. Dagsaktuellt läge: temperatur 38,3, rethosta och allmänt dåligt humör.
Mest oroar jag mig för cyklingen.
Efter mitt första muffinsbak för något år sedan lovade jag att aldrig mera göra ett nytt försök.
Jag borde inte ha svikit det löftet.
Matchdags på Fiket. Vi ordinarie huliganer är naturligtvis på plats och för oväsen. Dessutom ytterligare några. Och så pappa. 96 år
i höst.
Vi, huliganerna, tycker att Sverige gör en riktigt bra match, men pappa anser att Sverige är helt utspelade.
Han påpekar samtidigt, efter några öl, att det spelades mycket bättre fotboll förr och med förr menar han på Gunnar Nordahls tid, åren efter andra världskriget. Han tycker också att Melodifestivalen var mycket bättre förr, då 1958 när Alice Babs sjöng Lilla stjärna klädd
i svensk folkdräkt.
Sen går vi hemåt
i nattmörkret, pappa med stavar och jag ledande min cykel.