Första vattenpölarna på gatan
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Genom hotellfönstret ser jag för första gången vattenpölar på gatan.
Jag ser även Swedbanks och SEB-bankens kontor, apoteket, en kiosk, den gamla brandstationen med sitt höga slangtorn och en stor matvaruaffär.
Men just nu koncentrerar jag mig på de nybildade vattenpölarna. Jag ser folk stanna och peka på dem medan de diskuterar och ser glada ut.
Våren är definitivt på väg.
Dagö, där jag nu befinner mig, var i svensk besittning 1563-1721 och ön var länge ett viktigt centrum för svenskarna i Estland. I slutet av 1700-talet fanns här cirka 2 000. Av dessa deporterades år 1781 ungefär hälften till Ukraina av kejsarinnan Katarina II. De få som överlevde den långa vandringen till fots till Ukraina via Moskva grundade byn Gammalsvenskby, men några av dem valde att återvända. Av dessa försvann de flesta senare i fångläger. I Kärdla, Dagös enda stad med 4 500 innevånare, finns fortfarande en gata som heter Rootsi tn (Svenskgatan). I det området bodde de flesta svenskarna.
Exakt så här måste pappa haft det på den tiden det fortfarande fanns hemmafruar i vart och vartannat hus. Mamma skötte allting hemma. Lagade mat, städade, lappade och tvättade trasmattor på våren i det iskalla vattnet vid bryggan nere på badstranden.
Pappa åkte till och från jobbet och på söndagarna var han iväg och kastade varpa eller sprang orientering.
Ungefär så har jag det just nu.
Karin, en 20-åring från Dagö, har kallats in till hotellet för att serva enbart mig. Jag är nämligen den ende gästen. Jag har tidigare skrivit om Karin i Dagbok från Dagö på min hemsida, men en kort resumé kan ändå vara på sin plats.
Karin Aasma. Född i Kärdla och vill helst stanna kvar här för alltid, bilda familj och få tre barn. Vill inte flytta till Tallinn, som hon tycker är för stort och bullrigt, men skulle kunna tänka sig att bo i Stockholm om hon ändå blir tvungen att flytta! Hoppas få jobba med datorer, vilket är hennes stora intresse. Pojkvännen är grävmaskinist.
Hon lagar min mat, hon bäddar min säng, städar mitt rum och tipsar mig om saker jag kan göra när jag är ledig. Hon finns alltid här när jag behöver något.
Så hade alltså pappa det och jag säger till Karin:
- Bli inte hemmafru!
Självklart är det här en lyxtillvaro.
Jag gör ingenting annat än skriver, äter, tittar på OS och sover. Dessemellan gör jag promenader och mitt på dagen går jag och sätter mig på ett litet kafé, äter en soppa, dricker en öl och skriver en timme.
Boken fortskrider och det sista jag skrev i går kväll, innan damernas 30-kilometerslopp, var detta:
Klockan blir halv tio och den blir tio och Seb står fortfarande kvar vid fönstret. Han har öppnat den andra flaskan med rabarbervin. Fem över tio ser han äntligen det blå skenet sippra ut genom ett av de trasiga fönsterrutorna i ladan. Han startar "La vie en Rose" på cd:n igen. När han kommer tillbaka till fönstret ser han två sken, ett blått och ett rosa, som med viss förklarlig brådska, hon är ju försenad, svävar in genom grinden.
Men två sken? Elinor brukar alltid komma ensam.
Konstigt? Det tycker jag också ibland och därför är jag ännu inte helt säker på att det blir den här boken, det kan också bli en helt annan.
Den första riktigt soliga dagen gör jag en långpromenad.
Börjar naturligtvis med att gå ner till havet som nu är helt istäckt. Över isen till det estniska fastlandet finns nu en drygt två mil lång plogad vinterväg som är mycket livligt trafikerad.
- Bra för oss som bor här, men flyget och färjetrafiken gillar det naturligtvis inte, säger Helgi Pöllo som jag träffar på museet i Kärdla. Jag gick dit för att få veta lite mera om svensktiden på Dagö, eller "Den gyllene svensktiden" som den fortfarande kallas.
Helgi berättar att hon två gånger varit på Gotland. Kulturkonferens båda gångerna. Vi talar om öar och om öfolk som egentligen är sig lika överallt. Vi finns alltid kvar hemma på ön vart vi än flyttar och hur bra vi än trivs på den nya orten, säger vi bland annat. Och vi vet båda vad vi talar om.
Jag går ner till gamla hamnen. Den förstördes av nazisterna under andra världskriget och har sedan inte återuppbyggts. Istället finns här nu världens kanske vackrast belägna polisstation.
Polisen, ja. Jag ser ibland polisbilar i sakta maka komma körande på de snömoddiga vägarna. Har de något att göra, någon kriminalitet att reda ut? Kärdla har flera år i rad utsetts till Estlands säkraste stad, vilket turistnäringen naturligtvis gärna utnyttjar i sina broschyrer. Men något bus måste det väl ändå finnas?
Jag besöker den helt igensnöade kyrkogården. Små smala upptrampade stigar leder in till några gravar där endast överdelen av gravstenarna syns. Inte någonstans ser jag spår i snön som tyder på att någon nyligen blivit begravd här. Kan det vara så att de döda förvaras i fryshus tills de rekordstora snömassorna smälter undan? Det ska jag försöka ta reda på.
I morse anlände ytterligare en gäst till hotellet. Han ska stanna till i morgon.
Så idag får Karin dubbelt upp att göra.