Från kanonmat till ett "lyxliv" i lumpen
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Själv ryckte jag in som gruppbefäl på P 18 en varm sommardag 1974. Jag var pansarskyttesoldat, eller kanonmat som vi kallades av de andra på regementet. Vår uppgift var nämligen bland annat att springa bredvid en pansarvagn och skydda den. Hur det nu skulle ha gått till om det hade blivit skarpt läge.
Efter 111 dagar tackade jag för mig.
Jag hade brutit foten på ett par ställen och bytte kängorna mot gips. Jag fick först sitta och vända papper i några veckor, men militären tyckte väl att den där Hammarlund, han var inte mycket att ha. Kunde vi inte använda honom som kanonmat kunde han lika gärna bli friställd.
När jag hade blivit av med gipset firade jag och en kompis, som också hade fått mucka i förtid, vår nyvunna frihet genom att åka till Mallorca i två veckor.
Men tror ni de militära glömde bort mig? Inte alls!
Jag fick brev lite då och då om att jag skulle rycka in och fullgöra min plikt.
Dessbättre kunde de inte riktigt komma åt mig eftersom jag var inskriven på universitetet i Uppsala.
På hösten 1976 var det dock meningen att jag skulle inställa mig på P 18 igen för att göra resten av mina dagar. Det var inget jag såg fram emot. Jag skulle vara några år äldre än alla andra, och det där med lumpen hade jag hoppats var ett avslutat kapitel.
Men där hade jag fel.
Nu såg det inte ut att finnas någon återvändo. Jag jobbade på en tidning i Uppsala och kunde inte gömma mig bakom universitetets murar längre.
Men dagen innan jag skulle inställa mig öppnade sig himmelriket.
Genom en kontakt fick jag en plats på Värnpliktsnytt. Tidningen för de värnpliktiga, gjord av värnpliktiga journalister och fotografer.
Värnpliktsnytt blev som en journalistutbildning. Vi var tio yngre män som fick ta eget ansvar och producera en tidning var 14:e dag.
Tidningen hade och har fortfarande väldigt hög status. Vi citerades ofta i andra tidningar. Och andra tidningar köpte våra reportage.
Befälen däremot, de tyckte allt annat än bra om oss. Många högt uppsatta militärer ifrågasatte om statsmakten verkligen skulle finansiera en tidning för värnpliktiga som var så öppet kritisk mot delar av systemet.
Rent formellt tillhörde vi värnpliktiga journalister SS. Nej, det är inte så farliga som det låter. SS stod för Stockholms Stabskompani och var i varje fall då placerat på K1. Hur det är i dag har jag ingen aning om. Men vi hade vår redaktion utanför det militära området. Vi behövde inte ens bo på regementet. Jag delade en etta på Östermalm med två andra. Vi drog lott var vi skulle sova. Jag drog vinstlotten. Jag fick enkelrum, nämligen köket. Där bodde jag på en luftmadrass.
Mitt jobb var att skriva. Jag hann se hela landet under de åtta månader jag fullgjorde min värnplikt. Jag var i Lappland ena dagen, i Skåne den andra. Det var ett fantastiskt äventyr. Vi hade traktamente när vi låg ute och vi bodde alltid på hotell.
Det var ett lyxliv för en värnpliktig.
En vecka var vi tvungna att göra beredskap. Det var enda gången vi bodde på luckan, och enda gången vi bar uniform. Då tog också befälen chansen att visa vad de egentligen tyckte om oss värnpliktiga journalister. Vi fick de värsta arbetsuppgifterna. Själv blev jag hästvakt. Jag hade ett fyra timmar långt pass varje natt då jag höll till i det gigantiska stallet på K1. Jobbet gick ut på att kolla att hästarna hade det bra och att de inte blev störda av några nattliga besökare.
Jag klarade av lumpen och även alla repmöten på en gång. Några år efter det att jag hade muckat fick jag ett brev att jag inte fanns kvar i militärens rullor längre.
Så kan det gå när man får göra lumpen som journalist.
Vinterjacka, lammullströja, handskar. Men ingen mössa trots att det blåste halv storm. Nej, jag har inte var ute i en öppen båt på sjön, utan nu är golfpremiären avklarad. Rekordtidigt för min del. Spelade uruselt, fick till och med stryk av Nyberg, men vad gör det. Säsongen är äntligen igång. Och tänk att få spela på sommargreen tidigt i mars. Bara på Gotland. Bara på Gotland.
Vårt lag lyckades klättra till 21:a plats i Popgiss i lördags och därmed fick vi en bonuspoäng. En stor framgång, och nu känner i varje fall jag lite finalvittring även om ankaret Ihreskog fortfarande håller en låg profil. Trion Jan Bertholdsson, Håkan Jacobsson och Bosse Nilsson är suveräna som frågeställare och programledare. Mycket proffsigare än så här blir det inte. Nu låg dessutom frågorna på en något enklare nivå, vilket höjde stämningen i lokalen ett par grader jämfört med första gången. Men hur jag kunde missa att svaret på en av frågorna var Hollies gör mig nästan sömnlös. Det var ju nästan straffspark mot öppet mål.
Trevlig helg, och trevlig påsk också för den delen. Nästa fredag är det långfredag, och då vilar den här spalten liksom hela GT.