Från kaos i Thailand till drama på Gotland
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Hade de där gulklädda demonstranterna väntat i fyra timmar med att ockupera Bangkoks stora flygplats hade vi klarat oss undan och i lugn och ro landat på Arlanda i tid för flighten hem till Gotland.
Irriterande liten marginal.
Istället dröjde det sex dygn innan vi äntligen kom hem till ett underbart gotländskt decemberregn.
Det är inte så lång tid i det stora hela, att vara strandsatt i Thailand i sex dygn. Men det känns som flera veckor.
Det är möjligt, till och med sannolikt, att jag om ett tag kommer skratta åt alltihop. Det är också troligt att ungarna om 15-20 år kommer be mig hålla käften när jag för tvåhundrade gången berättar för deras pojkvänner om hur jag bytte på en helt nedbajsad Aina bland demonstranter och kravallpolis på terminalsgolvet.
Eller när vi med varsin barnvagn i famnen tryckte oss fram genom de tusentals väntande resenärerna, skrikandes "baby emergency" för att ta oss in i terminalen.
Innan jag och min familj åkte på semesterresa till Thailand för en månad sedan var vi lite oroliga.
Hur skulle det gå att resa med så små barn, funderade vi. Aina är 2,5 år, och Inez bara 11 månader.
När vi gick och lade oss hemma i tisdags kväll räknade jag ut att min Anna och jag hade sovit fem timmar på knappt tre dygn. Och så sa vi till varandra att efter den här resan kan vi åka vart som helst med småbarn.
För hur jävligt det än är när man befinner sig mitt upp i alltihop så löser det sig ändå oftast till slut.
Dessutom blev vi tydligen mediekändisar.
Ja, jag visste naturligtvis att vi pratade med en massa journalister, men jag hade inte klart för mig hur stor spridning vårt öde fick.
Förutom medierna på Gotland så var vi med i Expressen, Aftonbladet och Tv4. och eftersom TT intervjuade oss stod det snart om oss i varenda svensk tidning, från Ystad till Haparanda. Och när vi satt där på terminalsgolvet kom helt plötsligt ett amerikanskt tv-team och intervjuade Anna. Bilder som sedan kablades ut över världen. Till och med CNN sände intervjun. Världstäckande nyhetsbyrån AP intervjuade också, och nyss läste jag citat av mig själv i New York Times.
Snudd på overkligt. Men kul naturligtvis, det blir roliga minnen till familjealbumet.
Jag har aldrig befunnit mig i något som kan kallas nödläge förut. Ja, genom mitt förra jobb som reporter på Expressen då förstås, då skickades jag till extrema situationer å yrkets vägnar. Men det räknas inte. Och jag hade definitivt inga småbarn med mig.
För utan barn hade äventyret varit just ett äventyr, utan den ständiga stressen och oron.
Men i de märkligaste situationerna sker också de märkligaste sammanträffanden.
I kaoset på Bangkoks flygplats hörde vi plötsligt klingande gotländska. Det visade sig vara världens snällaste människor, Chrille Holm från Slite och Dan Gardelin från Othem som skulle med samma plan som vi.
Och efter en stunds trevande efter gemenensamma vänner upptäckte vi till vår förvåning att Dan är halvbror till mina kusiner. Jag tyckte att jag kände igen honom, och när polletten väl ramlat ned såg jag att han otroligt lik sin pappa, min bortgångne morbror Donald.
Under vår väntan på U-Tapao flygplats skedde det dramatiska skottdramat vid Brucebo.
GT fattade beslutet att inte publicera namn på den misstänkte gärningsmannen trots att vi naturligtvis visste vem han var, och att det inte rådde något tvivel om skuldfrågan.
Frågan om namnpublicering är alltid känslig. Ofta är det så att allmänheten kräver mer information än vad medier vill ge, det finns ett tryck från läsarna att veta namn på brottslingar i ett tidigt skede. Men i den här frågan var det ett lätt beslut.
Som utgivare måste man skilja på allmänt intresse och allmänintresse. Det förstnämnda handlar om allmänhetens nyfikenhet, och den får aldrig ligga till grund för namnpublicering. Det sistnämnda är vad som är avgörande - är det verkligen är av vikt och värde att publicera namn, handlar det om en offentlig person eller måste vi i rent varningssyfte upplysa allmänheten om att vara på sin vakt?
Skotten på Brucebo är förvisso en stor nyhetshändelse, men ändå en intern angelägenhet mellan ett antal privatpersoner. Därför avvaktar vi med namnpublicering tills vidare.
Att andra medier gjort en annan prioritering är inget vi kan ta hänsyn till. Att publicera namn med motiveringen att "alla ändå vet" håller inte. Varje utgivare är bara ansvarig för sin produkt.
Till sist, alla ni som ringt, skickat sms och mejl eller på andra sätt hört av er och brytt er om oss under de jobbiga dagarna i Thailand - tack.
Ni är underbara.